Lucka nr 10; berätta om någonting som du tycker är alldeles särskilt vackert & lucka nr 11; berätta om det fulaste du vet.

Jag har haft så fantastiskt fullt upp så jag har helt enkelt inte haft tid att ögna mig åt den där julkalendern som är så fin. Men här kommer lucka 10 och 11.

Det särskilda vackra och det fula.

De här två är varandras motsatser men jag har otroligt svårt att se världen så svart och vit.
Det som kan vara det absolut fulaste en dag kan vara det vackraste en annan. Till exempel en sådan simpel sak som solsken eller regn.
Så nu kommer det mest självklara någonsin. De där två känslorna som ÄR svarta & vita. Inga gråskalor här inte. De jag önskar att jag kunde få uppleva oftare, det där självklara. När det inte är något snack om saken.

De här två känslorna slog till hårt igår och jag är väldigt omtumlad på grund av det. På både gott och ont.
Jag hade suttit och på ett väldigt kliniskt vis berättat om allt det där särskilda som definierar mina upp och nedgångar under mina korta 24 år. Jag kräktes upp allt, fint som fult och la det i en okänd persons famn. Det gjorde ont och var helt förfärligt och när jag sedan gick där ifrån, avskalad, avklädd och  helt naken så var hela jag som ett öppet sår. Det ömmade.
Men, just precis då fick den där telefonen. Den där som jag nervöst har gått och väntat på.
"När du går igenom det här tuffa som du går igenom nu, vill du bo med mig på Grünerløkka?"

Vi fick alltså lägenheten som vi i våra drömmar redan har möblerat!
Att saker och ting börjar gå min väg är ett under. Och det här var ett bevis på att det faktiskt stämmer.
Det går bra nu! Och tillsammans med kärleken så går det ju ännu bättre. Känslan av hoppfullhet går inte att beskriva men den beskriver sig själv väldigt bra. Hoppfull.

Så, kort och gott. Där har vi det fina och det fula i mitt liv, inbakat och härligt.