En ond rygg och glad bebis!

Det blev inte mycket fart här idag ändå.
Ryggen totallåste sig så jag har knappt kunnat resa mig ur soffan.
Jag bokade en tid hos kiropraktorn imorgon så det blir ordning på det.

Vill vara frisk och stark i ryggen till den dagen Hedvig vill springa runt och leka,
Snart kan jag återuppta fysioterapin också!

Måste få tala om att det händer otroligt mycket med vår lilla bebi. 
Här om dagen skrattade hon på riktigt för första gången.
Helt fantastiskt!
Hon har även fått en helt annan melodi i sitt joller.
Hon börjar hitta sin röst ordentligt!

Snart kommer Johan hem och då ska jag nog sträcka ut mig på sängen och vila lite.

I julklapp önskar jag mig en ergonomisk sele
med något fint mönster eftersom Baby Björn inte
är snäll mot ryggen. Då ska hon få hänga på min
mage ofta. Och som hon älskar det!

Viktiga och mindre viktiga ting. Och livet.

Vi började sakta men säkert återhämta oss från allt tok som varit.
Men så kom febern.
Hedvig har varit lite hostig en stund men i ett par dagar nu så har en liten feber kommit och gått.
Hon är i fantastiskt god form och det är ju helt underbart.
Tänk om en annan kunde vara så glad när man känner sig lite krasslig.

Jag har fått börja läka på riktigt.
Var hos min kiropraktor förra veckan där det konstaterades att foglossningen är där lika
mycket nu som när jag var gravid. Vilket jag känt.
Hade låsningar i höfterna... och ungefär överallt.
Mina stackars magmuskler har inte ens gått ihop än.
Kroppen har helt enkelt inte fått tid att läka och jag klandrar den inte.

På grund av bebins feber så har vi bara stannat hemma och gosat i flera dagar.
Helt underbart, men nu börjar jag bli lite rastlös så om min kropp tillåter och om febern
gett med sig så ska vi nog ta en liten tur ut idag.

Vi har i alla fall fått en fungerande tvättmaskin igen efter en vecka utan! Halleluja!

Från en sak till en annan.
Kroppen är som alla förstår vid det här laget inte vad den varit. Och jag har gillat läget.
Men något jag har svårare att komma över är det här med att tappa ALLT hår.
Har läst om det här mycket och jag var införstådd med att om jag ammar, så kommer antagligen
håret bland annat att ta lite stryk av det. Men jag ammar ju inte!
Jag har läst om olika teorier angående detta och vissa säger att i och med att man oftast har
extremt bra hårkvalité under graviditeten och inte tappar så mycket då så trillar allt som skulle
ha trillat av då i efterhand. (vet inte vad jag tror om det...)
En annan teori är att kroppen kämpar för att läka efter graviditet och förlossning och att
det då bara blir så. Håret liksom bortprioriteras. Hmmmm...

Tjoff sa det i alla fall. Jag fäller som en tok och håren går liksom av mitt på.
Jag tar alla tillskott jag ska ta men det hjälper inte det heller.
Så jag funderar starkt på att så småningom göra någonting åt det och sätta i hittepåhår.
Risken är väl att mitt hår tar stryk av det med...
Hej och hå så löjligt oviktiga bekymmer jag sitter med.
Och tur är väl det!

Nu ska jag gosa med en lycklig nyvaken bebi!

Vela velet.

Hälsostationen har varit oerhört rörig när det gäller till vilken hälsosyster jag ska gå till.
Jag fick innan Hedvig kom möta en kvinna så jag skulle komma till ett känt ansikte efter
förlossningen vilket vara väldigt bra. Men sen har jag fått möta två, kanske tre andra.
Hälsosystern som kom på hembesök hörde av sig förra veckan och bad om ursäkt hundra gånger om
för det här strulet och eftersom hon är den som jag har känt att jag kan prata med om allt och hon
verkar ha förståelse för alla mina egenheter, så bestämde jag mig för att fortsätta hos henne.

Där det brister nu är helt enkelt att idag är dagen då mammagruppen startar.
Jag hade två att välja på eftersom strulet har ställt till att jag verkar vara uppskriven på två olika grupper.
Den första startade förra veckan och har sin andra träff utanför stationen imorgon och den andra
gruppen har sin första träff idag och andra träff nästa vecka.

Jag har velat vara hemma och gosa med min underbara bebis efter allt med sjukhus, fina
Sverigebesök och fina besök från Sverige. Det har varit väldigt mycket men jag har fått min dos
av egentid med bebis för att faktiskt kunna se fram emot att komma ut och träffa andra härliga
mammor. Men...
Mina blödningar är så kraftiga att jag nästan inte tar mig från ett rum till ett annat.
Smärtorna lindras med paracet men blödningarna är svåra att göra något åt.
Det är liksom bara att vänta ut det. Och jag blir ju så trött...
Så.
Det här resulterar i att jag blir hemma den här veckan också och missar grupperna.
Så länge Hedvig är vaken och med så finns det inget bättre, men bebisar sover mycket och
ensamheten är rätt påtaglig. Jag var ensam hemma en hel graviditet och det är inte jätteskoj.

Som jag nämnde innan så har det varit riktigt skönt att få vara hemma i tryggheten och myset efter
allt som hänt här. Och jag kan tänka mig att det inte är helt ovanligt att vilja vara hemma med sin
alldeles nybakta bebis. Hon är ju faktiskt bara 10 veckor. Vad stressar jag över, egentligen?
Kan tycka att det är tidigt för mammagrupper nu.
Önskar att de kunde starta om fem veckor till så jag fick känna mig helt redo.
Har jag någon mamma som läser det här så vill jag gärna höra dina åsikter och erfarenheter!

Nu ska jag hur som helst dricka en kopp kaffe och bara at det lugnt.
Ska försöka att inte tänka på allt det där och sedan ta ett samtal och berätta allt detta när jag har
tid på hälsostationen på fredag. Jag kan ju inte vara den enda som går runt och känner alla tusen
känslor fram och tillbaks på samma gång.

_________

När jag läste igenom det jag skrivit så här i efterhand så ser jag hur rörigt det blev.
Men det är lite så det står till i huvudet på mig nu.
Röra.

Liten blir stor så fort! Hedvig nio veckor.

Priset.

Endast 6 veckor efter att Hedvig kom fick jag tillbaks mensen.
Trots att jag då helammade och hela baletten.
Hurra för min kropp!
Jag började bara två veckor efter det med minipiller som är de enda pillren
man kan knapra när man ammar.
Efter en vecka sa det pang och jag kände mig sådär deppig och hopplös som
jag bara gjort vid ett fåtal gånger i mitt liv. Jag slutade att fungera.
Det enda som höll mig igång var underbara lilla bebis men stackars karlsloken
fick väl ta ett par oförtjänta smällar.

Efter en vecka tog jag beslutet att sluta med de där förbannade pillren.
Och då fick jag mens. Igen.
Hurra...
De här smärtorna jag har nu och har haft i flera dagar är överjävliga.
Det har av och till varit så här illa innan graviditeten också men jag käkade ju
p-piller som var kanon där ett tag. PMSen var bättre och blödningarna kunde
jag kontrollera. Kanon.
Men att ha så ont. Att blöda så mycket. Och att inte kunna ta sig utanför dörren
för att humöret helt enkelt är för skört... Det är vad jag och mååååånga andra
kvinnor får gå igenom varje månad. Det är priset vi får betala för att förhoppningsvis
kunna bli befruktade, bära ett barn och föda ett barn.
Så oerhört värt det. Men. Kom igen. Det är inte helt rättvist.

En och en halv

Jag är vanligtvis inte den som är den men idag säger jag att saker och ting blir vad man gör de till.
Jag har haft ett par riktigt tunga dagar som jag kämpat mig igenom med hjälp av världens bästa karl.
Och bebis.
Min älskade bebis som varje morgon vaknar med ett leende på läpparna. Herregud vad jag älskar henne.

Det är en och en halv månad sedan jag uppdaterade något här.
Allt har gått i ett. Mammaledig. Jotjena. Det hela blev inte bättre av en akut blindtarmsinflammation som blev opererad på dagen. Fybövelen för de fyra dagar jag spenderade på sjukhuset. Långa nätter. Ensamma nätter.

Jag vet inte helt hur mycket jag orkar sitta och kräkas ur mig om allt tok som blev här. Men kort och gott. Mjölken sinade. Hedvig fick börja med flaskan och efter det har hon velat fortsätta med den. Vad som är lite tokigt här är ju att lilla Fröken Haag-Klevfors har en överkänslig mage som resulterade i ett sjukshusbesök för hennes del för cirka en månad sedan. Så den enda ersättningen hon tål är en som är dyr som skjortan.  Inte konstigt hon gillar den så oerhört.
Skämt åsido. Viktigast är att hon får i sig mat och mår bra och därifrån tar vi det. Vi väntar på en utredning på sjukhuset så vi i det minsta kan få ersättningen på blå recept så det blir lite billigare.

Min mage mår hyfsat bra igen. Inge superduper tunga lyft kan jag göra men det onda är borta
och såren börjar läka.
Vi har tagit en så lugn vecka vi bara kunnat. Vi har sovit, ätit och kramats.
Vi besökte Sverige helgen som var och ännu hur underbart det var att äntligen få träffa våra
underbara människor så tar det på krafterna.

Nu ska jag beställa lite fina julgardiner sen skall vi invänta besök av den underbara psykologen.
Denna gråa novemberdag.

PUSS!

Håhå! Hårborste vad är det?

Insåg efter att bebis sovit ett par timmar att jag kanske
borde sluta plocka, städa och organisera och bara sätta
mig ner och vara ett tag. Så det har jag nu gjort. Med en
huvudvärk som heter duga.
Karln är nu på väg hem och då kommer hon vakna till igen.
Förhoppningsvis utan magknipen som hon slitit med i ett
par dagar nu. Hon sover dock gott om nätterna och det är ju
helt fantastiskt. Men jag är så trött så trött.
Glömmer liksom bort vem jag är av och till och inte hjälper
det att se sig i spegeln då jag faktiskt inte ser ut som Stinan
jag sett ut som innan. Nu är jag en trött men glad
småbarnsmamma som saknar formen, likt en amöba och
som klär sig i preggotrikåer då inget annat passar.
Det är intressant. Kilona rann av mig på ett par dagar och
kroppen läker snabbare än jag kunde tänka mig. Men
formen på min kropp är skrattretande. Mjuk och go är jag i
alla fall och bebis sover gott på mig när magen kniper som
värst. Inte behöver jag gå här hemma och vara någon jäkla
tiopoängare heller. Nej jag skiter i vilket. För jag har
faktiskt världens underbaraste pöjkvän och bebis. Så det så.

Lilla fjäril

Har i flera dagar nu varit på väg att sätta mig ner för att försöka skriva ihop i alla fall en början på vår
förlossningsberättelse. Men jag kan inte riktigt med det.
Det där som första veckan var ett öppet sår börjar nu läka så jag vågar helt enkelt inte pilla på
skorpan. Vill att kropp och själ (stjärt som jag så fint sa på BB) ska läka ordentligt. Sen ska jag sätta
mig ner tillsammans med min underbara karl och skriva ner till er hur saker och ting gick till. Kan
redan nu säga att det är en av de häftigaste och läskigaste saker jag någonsin varit med om och nu när
jag sitter och ser på lilla dockan som äntligen somnat så kan jag inte förstå att det var hon som
buffade och sparkade på mig där inne. Nu är hon ju här!

De första dagarna efter att Johan börjat jobba har varit slitiga men underbara.
Det är en konst att få ihop allt men när jag sätter sig ner på kvällen vid sidan av Johan med tända ljus
och en nöjd bebis i höstmörkret så känns allt sådär bra som det aldrig gjort förut. Lyckliga jag!

Nu ska jag försöka få i mig lite mat och senare kommer mamma.

Som jag längtat!

Till min kropp

I nio månader har du burit ett barn.

Du har sakta men säkert gjort plats och gett näring åt denna växande varelse.
Dina knän har klarat tyngden och din rygg har slitit med smärtan.
Hormonerna har av och till naggat hårt och förberedelserna av bebisens ankomst har varit påtagliga
och tuffa. Men du har med gott mod kämpat. Du har slitit för att inte brytas ned.
Du har varit så mycket starkare än jag någonsin hade kunnat tro var möjligt.

I åtta dagar längre än vad som var beräknat från en början bar du barnet.
Du väntade tålmodigt fram tills den dag det var dags.

I 32 timmar kämpade du med ett värkarbete, omringad av en steril miljö men med den stora kärleken
vid din sida. I 32 timmar stod du ut med smärta som är obeskrivlig utan större framgång.
Du slet och skrek tills stämbanden var ömma och jag trodde länge att det inte skulle gå.
Du tog till dig de uppmuntrande orden och ömma smekningarna från kärleken och du kämpade ut i det sista.

När det var nära en riktig kris och barnet behövde en sista kraftansträngningen från dig för att komma ut
förstod du fort att det inte var tid att lata sig och på elva minuter fick du ge 110% för att tillslut
ha barnet i din famn. Även om första stunden med henne var kort så fick
du tillräckligt för att stå ut med de timmar du fick spendera med henne inte bara på utsidan utan också
utom synhåll.

Det absolut bästa är att du under de nio månader du bar henne gav henne kraften att kämpa så hårt
att hon på oerhört kort tid återhämtade sig och DÅ fick du henne åter i din famn och efter det har du
inte behövt släppa taget.

Med kära hälsningar Din Stolta Ägare

+7

Nej hörrni.
Väntans tider är inte över. Idag har det gått en vecka efter beräknat datum och jag är rätt uppgiven.
Igår var vi på övertidskontroll. Där fick jag i 35 minuter ligga med ctg som bevakar bebisens hjärtljud.
Allt såg fint ut, bortsett från att hon sov och dom fick slänga i mig lite socker för att få henne att kvickna till.
Sen fick vi möta en läkare av det absolut bästa slaget.
Jag blev väldigt nervös när jag såg att det var en man då jag bara mött kvinnor hela vägen och känner mig
tryggast med det. Men jag insåg fort att det inte var något att nojja över då han var en av de härligaste och
mest avslappnade personer jag någonsin mött.
Vi fick se lillan på ultraljud där vi än en gång fick bekräftat att allt såg fint ut och en värdering av hennes
storlek gjordes. "Med den här magen så..." sa han med ett leende och vi fick veta att hon ligger på
fyrakilosstrecket. Vi fick se allt som gick att se väldigt noggrant och även i 3D vilket var riktigt häftigt.
Med kinden tryckt mot moderkakan och med en hand mot munnen låg hon och vilade.
Sen skulle den där fruktade undersökningen göras för att se hur moget saker och ting är där nere och
läkaren var även här så galet skicklig. Han var ärlig och sa att den undersökningen är den värsta av alla som
görs och att det skulle göra ont men att han skulle räkna till tio och så var det klart.
Tio sekunder är väldans många sekunder. Bara för att understryka det liksom.
Hur som helst så befinner min kropp sig i mognadsfasen och efter natten till onsdags då jag trodde att det
skulle bli dags att åka in så är jag inte förvånad. Alla smärtor jag har nu gör mig glad och förväntansfull
men jag väntar fortfarande på att det ska ta fart på riktigt. Det är nära nu.
"Vill ni hjälpa till och sätta igång det så är det bästa ni kan göra är att göra samma sak som gjorde er gravida.
Tvättar du fönster får du rena fönster och går du en tur så får du frisk luft."

Jag är så glad att jag har fått så många goda erfarenheter från alla möten jag haft på sjukhuset.
Jag gick därifrån med en mycket god magkänsla och jag kan knappt vänta tills det är dags att åka in igen.
På tisdag fick vi i alla fall en tid för igångsättning men den kommer vi inte komma till, det är både jag och
läkaren väldigt övertygade om.

Så nu är det bara att vänta.
Jag är mycket ensam eftersom Johan jobbar rumpan av sig och även om han är med så mycket han kan
på möten och gör ett fantastiskt jobb att ta hand om mig så är det svårt ibland.
Det upptäckte jag igår när vi kom till sjukhuset.
Vi blir hänvisade till ett väntrum och går längs en lång korridor. Johan har huvudet begravt i telefonen och
följer efter mig. Jag ser en toalett och tar chansen att gå innan vi ska till läkaren.
Det är bara det att Johan följer även med mig in där.
Jag får alltså putta ut honom därifrån. "Får jag gå på toaletten själv?!" Han tittar förvirrat upp och ett gäng
sköterskor som går förbi skrattar högt. Stackarn. Inte lätt att ligga på topp.

Nu ska jag försöka vila, Även om jag knappt kan ligga ner.
Tänk om jag kunde sova mig igenom det här i alla fall...

Lite övermogen sisådär.

Ägg, bacon och bebis.

September

Fönstret är öppet och jag känner sååå
väl att hösten är här. Friskt och krispigt.
Men här sitter jag. Tjock och osmidig.
Tar mig inte utanför dörren. Men i
söndags tog jag en kortispromenad
med Johan och jag blir så förbannat
lycklig av hösten.
Jag har alltså varit utanför dörren en
gång på fyra dagar. Vill att den här
underbara ungen skall lämna min kropp
så vi kan ha möjlighet att ta promenader
tillsammans allihopa.
Tänk att klä på sig lager på lager. Ett
par kängor och en halsduk och bädda
ner en gosebebis i en varm vagn. Blir
helt pirrig av tanken. Snartsnart.

Det är fjärde dagen över tiden idag.
Har hamnat i ett sinnestillstånd som är
oerhört ohärligt.



Jag är otrevlig och obekväm.
Har energi men kan inte göra något av det  så jag bara tjurligger i sängen och kollar på otroligt dåliga serier.
Kanske det inte kommer någon bebis?
Kanske det här är mitt nya allmäntillstånd. Så här är det nu.
Hedvig har blivit fast bosatt i magen.
Eller är det bara inbillning? Det är ingen bebis där alls.

Huffpuff.
Kom igen nu!

Dagen D

29/8-2014.

Dagen då vår lilla donna är beräknad.
Jag förväntar mig inga mirakel idag men efter ett par dagar med ihärdiga känningar så har det idag efter
frukost släppt helt. Förutom trötthet efter ingen sömn och en kanonkula till mage och ömmande muskler så
känner jag mig nästan som vanligt.
Retligt.

Efter att i onsdags haft möte med sjukhuset och fått en tid för övertidskontroll så är jag helt inställd på att det
är just igångsättning som gäller. På torsdag, alltså 6 dagar över, så ska jag på kontrollen och blir det inte
igångsättning då så blir det förhoppningsvis innan helgen.
Jag hoppas innerligt att en spontanförlossning skall inträffa innan dess så jag slipper allt strul.
Eftersom jag vill försöka att föda i vatten med lugn och ro kring mig så är det faktum att bli igångsatt liksom
så långt ifrån vad jag önskar som det bara går.
Nej. Vila och mat får det bli så får vi se vad kropp och bebis säger om det.
Fick i alla fall igår bekräftat att hon äntligen fixerat huvudet.
Hon har legat rätt och riktigt sedan vecka 33 cirka men det är alltså först nu hon fixerat sig, så det (hon) är
på rätt väg!

Önska oss lycka till, för det kan vi behöva!

Hejja oss!

En ständig molande värk i de nedre regionerna. Ingen sömn. Ingen matlust. Halsbränna.
Oförmögen att lyfta benen vilket gör det svårt att gå.
Ryggvärk.
Jag har lite ont i själen men vet att det beror på allt det där andra.
Jag sätter igång lite musik, dricker lite kaffe för första gången på flera dagar. Då är det plötsligt rätt bra.
Jag sitter uppkrupen i sängen och njuter av att läsa ett par bloggar. Glömmer bort det där onda en stund.
Min bubbla.

Dagarna är långa men nätterna är ännu längre.
Vi viskar till bebis att det är dags nu. Men hon trivs för bra. Jag känner det.
Hade jag kunnat ut och springa så skulle jag. Springa ut henne.
Får bli en snabb tur till posten för att hämta ut det där paketet. Kläder jag inte riktigt kommer kunna ha än.

Imorgon ska jag ta mig till det där sjukhuset där hon skall komma till världen.
Är riktigt nervös. Vill kunna sätta ord på allt men är inte helt i form för att klara det.
Vill bara ha ett datum. Något att förhålla mig till. För nu är längtan så stor att jag går sönder.
Bokstavligt talat.

En såndär liten update.

Har inte skrivit någonting på väldigt länge och så får jag infall att göra det när jag har som allra minst tid.
Så kan det gå.
Ska försöka sammanfatta de senaste veckorna lite kort. Och det är ju ingen vidare utmaning då det verkligen
inte hänt ett jota. Det står tämligen stilla här och jag skulle kunna gräva ner mig fram tills det är dags att kläcka.
Men det låter jag bli då jag har ett par möten då och då som är lite bra och viktiga.
Till exempel min nya psykolog som borde få pris i nytänkande. Herre min je sikken människa.
Går därifrån med svindel varje gång. Riktigt häftigt.

Sen har jag varit hos barnmorskan väldans ofta. Och där har ett par saker dykt upp under vägen, inget att
oroa sig för men beslutet togs att ett igångsättningsmöte skall tas tidigt. Och då jag har termin redan nästa
fredag så fick vi en tid på sjukhuset på onsdagen. Jag kan sänka skuldrorna och andas lite.
Nu är det garanterat inte länge kvar tills hon, vår älskade lilla bebis, kommer.

Mer än så har jag inte att komma med just nu.
Annat än att jag försöker att komma ihåg att jag är människa mellan alla humörsvängningar.
Inte det lättaste det inte.

Jag har en karl som lagar massa god mat till mig.

Fick äntligen fåtöljen och sängen på plats. 

Ooooch ungefär så här pigg är jag.

Vecka 40.

Förvärkar från helvetet av och till hela dagen.
Igår var jag oerhört aktiv. Var till och med hos
frisören, som jag inte varit hos på säkert tio år.
Kände att jag behövde hjälp och få det lilla extra
nu innan det är in i bebisdimma.

Kunde igår tillsammans med syster och Johan sitta
ute i värmen och njuta i ett par timmar.
De drack sin öl och jag åt massa god mat. Nöjd
över att jag klarade av att vara utanför dörren så
länge. Hade oerhört ont i ryggen men vissa dagar är
det helt klart värt det och framförallt när huvudet är
piggt och jag fått sova lite på natten. Första nattens
sömn på en och en halv vecka. Så ungefär så har jag
det nu. Försöker njuta av det lilla.




BB-väska är packad och allt småfix är färdigt.
Så oerhört skönt!
Kan släppa allt styr med saker då allt är på plats.
Igår var min första dag som mammaledig och inte sjukskriven förresten. Hurra för det!

Fick det här i posten av underbara Celina som hon gjort!
Tänk, vi fick även 6 kilo (!) kläder av Johans vänner. Lycka!

Organiserat kaos

Mycket snack om hur kroppen mår. Vad som händer och hur det känns.
Men så har vi ju den där stackars bortglömde själen.
Den där själen som börjar skifta identitet. Den som söker sin trygghet i att bli något annat.
Mamma. Mamma Stina.

Jag har en bild av hur LillStina, blond, rufsig, snorig och barfota gå framför mig.
Och den bilden av hur jag nu, blivande mamma med en stabil och trygg omgivning går efter det där
lilla barnet är underlig. Varför går jag efter och inte framför?

Det är så mycket man behöver få ordning på i sitt inre. Inte bara i en förändring som denna utan alltid.
Och jag har nästan alltid haft någon att organisera och fixa i kaoset tillsammans med.
Men just den här enorma förändringen kräver lite mer. Inte för att jag inte skulle klara det ensam med
mina nära och käras stöd, utan mer för att jag ska känna mig trygg och att i ett förebyggande syfte faktiskt
få hjälp.

Puberteten, graviditeten och klimakteriet är de tre största övergångsperioder man går igenom.
Och att man blir aningens förvirrad är inte ett dugg konstigt.

Graviditeten är snart över. Jag har haft det tufft av och till och jag har kräkts upp mycket av det onda här.
Känns som om jag har missat det där andra. Det härliga.
Även om jag försökt förtydliga att det inte bara är tungt.
Jag ska nu få ett barn tillsammans med mannen jag älskar.
Behöver jag säga mer?

Tiden har gått fort och nu när jag sitter med endast 20 dagar kvar till termin så är jag så oerhört tillfreds.
Jag kanske rent ut sagt har behövt de här tuffa nio månaderna för att komma på plats med allt.
Smärtor och problematik gör allt oerhört verkligt, det ska jag tala om.
Oavsett så är det redan värt det.

Kanske det är LillStina som ska visa mig vägen. Hur och varför vet jag inte, men jag ser att hon
är på väg mot något fint. Så jag följer mer än gärna efter för att ta reda på vad det kan vara med Hedvig
i famnen och Johan vid min sida.

Hejja!

Vecka 38 och tiden går väldigt sakta.
Efter att vi kommit hem från Hackås har dagarna varit så oerhört långa och fantastiskt tråkiga.
Vissa dagar kommer jag iväg på möten och träning som jag ska. Andra dagar tar jag mig inte ut.
Ryggen bråkar fantastiskt mycket med mig och tyngden på magen gör inte det hela lättare.
Viljan slår inte alltid orken till min stora förtvivlan.
Men jag kämpar på!
Saknar Johan om dagarna och känner mig lite ensam  men då jag inte tar mig ut för att möta folk
så är det så här det är nu. Bara att gilla läget. Snart är det över och oj vad jag längtar!

Förvärkarna kommer och går. Saker händer i kroppen och det är väldigt spännande.
Sätter jag mig ner för att slappna av känner jag Hedvig där inne med en gång. Hon verkar nästan söka
närheten, klapprna på magen och de små uppmuntringssamtalen vi har. Snart är hon är.
Vi har kämpat på bra och vilket team work det är oss tre emellan!
Vi gör det bra tycker jag.

Nu ska vi snart iväg på sjukhuset. Träffa lite barnmorskor och skriva journaler.
Känns tryggt att få komma dit en gång till innan det är dags.

Sommaren

Jag har varit väldigt frånvarande.
Det beror helt enkelt på att vi varit på lite semester i underbara Hackås.
Sen har jag liksom inte så mycket att komma med här.
Det har varit riktigt tufft den sista tiden. Nästan för tufft.
Och även om det skulle vara skönt att skriva av sig så har jag valt att låta bli.
För nu är det faktiskt så illa att jag inte tar mig utanför dörren överhuvudtaget på egen hand.
Den fysiska biten är svår att få hjälp med nu. Det är ju liksom bara att vänta ut det hela i förhoppningsvis
knappt fyra veckor till.
Sen får jag sådant oerhört stöd med den mentala biten som egentligen inte är så krisig just nu.
För första gången i mitt liv är jag så jävla inriktad på målet att jag liksom glömmer bort att ha ångest.
Men all den hjälp jag får är i förebyggande syfte och det är så oerhört tryggt.

Nåväl. Nu får det vara nog. Lägger upp lite mysiga bilder från semestern istället.

Underbara utsikten från underbara stugan.

Utflykt till Persåsen med mor och Johan

Johan intog kungatronen efter en underbart god lunch.

Johan och Anna drog iväg och plockade hjortron som jag och Johan upptäckt vid en utflykt.

Lek med hund i alla väder.

Johan lyckades inte bara fånga storgäddan (som jag inte har någon bild på), han lyckades även fånga fina tranor på bild.

En tur till kyrkan och kyrkbryggan.

Varmt i vattnet var det för första gången.

Populär blev han snabbt.

Hundgos.

Varma dagar tog hårt på oss alla.

Jag fick köpa boken jag önskat mig.

Hedvig fick fräcka grejer från morbror med fruga.

Den underbara filten som momma gjort, gosenallen och fina sockar.

Och så den här fantastiska boken från storkusinen!

Puss!

Golunchen efter barnmorskebesöket so gick lika bra som vanligt.

Nyvaken preggo med lillmagen som spricker (v. 37).