+7

Nej hörrni.
Väntans tider är inte över. Idag har det gått en vecka efter beräknat datum och jag är rätt uppgiven.
Igår var vi på övertidskontroll. Där fick jag i 35 minuter ligga med ctg som bevakar bebisens hjärtljud.
Allt såg fint ut, bortsett från att hon sov och dom fick slänga i mig lite socker för att få henne att kvickna till.
Sen fick vi möta en läkare av det absolut bästa slaget.
Jag blev väldigt nervös när jag såg att det var en man då jag bara mött kvinnor hela vägen och känner mig
tryggast med det. Men jag insåg fort att det inte var något att nojja över då han var en av de härligaste och
mest avslappnade personer jag någonsin mött.
Vi fick se lillan på ultraljud där vi än en gång fick bekräftat att allt såg fint ut och en värdering av hennes
storlek gjordes. "Med den här magen så..." sa han med ett leende och vi fick veta att hon ligger på
fyrakilosstrecket. Vi fick se allt som gick att se väldigt noggrant och även i 3D vilket var riktigt häftigt.
Med kinden tryckt mot moderkakan och med en hand mot munnen låg hon och vilade.
Sen skulle den där fruktade undersökningen göras för att se hur moget saker och ting är där nere och
läkaren var även här så galet skicklig. Han var ärlig och sa att den undersökningen är den värsta av alla som
görs och att det skulle göra ont men att han skulle räkna till tio och så var det klart.
Tio sekunder är väldans många sekunder. Bara för att understryka det liksom.
Hur som helst så befinner min kropp sig i mognadsfasen och efter natten till onsdags då jag trodde att det
skulle bli dags att åka in så är jag inte förvånad. Alla smärtor jag har nu gör mig glad och förväntansfull
men jag väntar fortfarande på att det ska ta fart på riktigt. Det är nära nu.
"Vill ni hjälpa till och sätta igång det så är det bästa ni kan göra är att göra samma sak som gjorde er gravida.
Tvättar du fönster får du rena fönster och går du en tur så får du frisk luft."

Jag är så glad att jag har fått så många goda erfarenheter från alla möten jag haft på sjukhuset.
Jag gick därifrån med en mycket god magkänsla och jag kan knappt vänta tills det är dags att åka in igen.
På tisdag fick vi i alla fall en tid för igångsättning men den kommer vi inte komma till, det är både jag och
läkaren väldigt övertygade om.

Så nu är det bara att vänta.
Jag är mycket ensam eftersom Johan jobbar rumpan av sig och även om han är med så mycket han kan
på möten och gör ett fantastiskt jobb att ta hand om mig så är det svårt ibland.
Det upptäckte jag igår när vi kom till sjukhuset.
Vi blir hänvisade till ett väntrum och går längs en lång korridor. Johan har huvudet begravt i telefonen och
följer efter mig. Jag ser en toalett och tar chansen att gå innan vi ska till läkaren.
Det är bara det att Johan följer även med mig in där.
Jag får alltså putta ut honom därifrån. "Får jag gå på toaletten själv?!" Han tittar förvirrat upp och ett gäng
sköterskor som går förbi skrattar högt. Stackarn. Inte lätt att ligga på topp.

Nu ska jag försöka vila, Även om jag knappt kan ligga ner.
Tänk om jag kunde sova mig igenom det här i alla fall...

Lite övermogen sisådär.

Ägg, bacon och bebis.