Till min kropp

I nio månader har du burit ett barn.

Du har sakta men säkert gjort plats och gett näring åt denna växande varelse.
Dina knän har klarat tyngden och din rygg har slitit med smärtan.
Hormonerna har av och till naggat hårt och förberedelserna av bebisens ankomst har varit påtagliga
och tuffa. Men du har med gott mod kämpat. Du har slitit för att inte brytas ned.
Du har varit så mycket starkare än jag någonsin hade kunnat tro var möjligt.

I åtta dagar längre än vad som var beräknat från en början bar du barnet.
Du väntade tålmodigt fram tills den dag det var dags.

I 32 timmar kämpade du med ett värkarbete, omringad av en steril miljö men med den stora kärleken
vid din sida. I 32 timmar stod du ut med smärta som är obeskrivlig utan större framgång.
Du slet och skrek tills stämbanden var ömma och jag trodde länge att det inte skulle gå.
Du tog till dig de uppmuntrande orden och ömma smekningarna från kärleken och du kämpade ut i det sista.

När det var nära en riktig kris och barnet behövde en sista kraftansträngningen från dig för att komma ut
förstod du fort att det inte var tid att lata sig och på elva minuter fick du ge 110% för att tillslut
ha barnet i din famn. Även om första stunden med henne var kort så fick
du tillräckligt för att stå ut med de timmar du fick spendera med henne inte bara på utsidan utan också
utom synhåll.

Det absolut bästa är att du under de nio månader du bar henne gav henne kraften att kämpa så hårt
att hon på oerhört kort tid återhämtade sig och DÅ fick du henne åter i din famn och efter det har du
inte behövt släppa taget.

Med kära hälsningar Din Stolta Ägare