Jag vet inte vad som har hänt. Jag har gått från att vara sjukligt
renlig och noggrann till att vara en riktig jäkla slarver. Visst
fasen hindrar den där underbara foglossningen mig från att
dammsuga och annat fysiskt. Men jag har nästan slutat bry
mig.

Jag hör om de där gravida kvinnorna som boar inför bebisens
ankomst. De städar och piffar och pysslar och donar. Suget
efter bebispyssel är där. Men att hålla ordning till den grad jag
gjort innan finns inte. Känns faktiskt otroligt skönt att kunna
släppa det lite. Det är säkerligen ett litet tecken på att jag
faktiskt har det rätt bra då jag i mina perioder då jag gräver
ner mig och mår dåligt skrubbar golv tills knän blöder. Så jag
ska nog omfamna detta lite. Njuta av att kunna trivas trots att
filtarna inte är vikta som dom ska och att disk står på
diskbänken. (Så länge det inte går till överdrift, åt något håll).

Min kärlek för blommor växer dock och idag hittade jag en
bukett med rosor som var så oerhört vackra. Omnom. Nu ska
jag vila innan jag ska vila lite till. En körig förmiddag efter en
natt med noll sömn har slitit lite.

Vart ska jag börja?
Kanske klockan 05.00 när jag vaknade och kände att nattsömnen var körd?
Eller igår när frustrationen över att det som ska bli gjort av viktiga människor inte blir gjort hade ihjäl mig.

Mjeh. Jag börjar hos läkaren i morse.
Där jag flåsandes kom in och satte mig och hon säger "gravid är du i alla fall."
Vet inte hur jag skulle ta det men log snällt. "Ja, jag är ju som det."
Hon plockade fram provsvaren på mina blodprover.
Oj vad bekymrad hon såg ut.
Vaccin saknas för både det ena och det andra (livsviktiga sådana enligt henne) och jag har en OERHÖRT
ovanlig blodtyp som kan ställa till det under både graviditet och förlossning.

Jag gick därifrån med gråten i halsen. Visste att det hon då och då kläcker ur sig är överdrift men visste inte
helt vad jag skulle tänka och tro då hon inte hade tid att gå in något vidare på något.

Raka spåret till barnmorskan var det då, vilket var en jädra tur, hand i hand med min Johan.
Nakna bebisar i receptionen gjorde mig gråtfärdig av bebislängtan och nyblivna härliga mammor
hivade sina bebisar i famnen på Johan för att ta på sig skorna.
Ett härligt, bra första intryck helt enkelt.

Mötet med barnmorskan varade en timma.
Och hon var underbar!
Jag kunde vara mig själv till 110% och berätta om min graviditetsångest och min nyfikenhet på att föda barn.
Inga frågor var dumma och hon ruskade på huvudet när jag berättade om min läkare som ställt till det för mig.

Inga problem. Inga bekymmer. Allt går att fixa. Åtgärder tas till när det behövs. 

Oron släppte och jag är i efterhand helt lyrisk.

Problem med pengar och folk jag inte nämner vid namn orkar jag inte oroa mig över nu.
Nu ska jag ha en frisk unge som jag ska bära trots krämpor och övrig skit som en graviditet för med sig
med stolthet. Vi fixar ju allt!

Fick även de underbara beskeden om att vi fått födelseplats och tid för ultraljud (det var väl på tiden).
Så alla de prover jag inte kunnat ta för att det är för sent och så vidare för att se så allt står rätt till struntar
jag fullkomligt i nu. Min bebis kommer i sommar och då får det vara hur det vill. Bara det är en glad bebis
som mår bra!

(Nu kan ni förövrigt följa min blogg på mail. Så skriv i din
mailadress uppe till höger så vet du när nya
inlägg kommit!)

Helgen var fin.

Mina människor från landet lagom kom på besök och värmde mitt hjärta.
Min stora sorg är att de flyttat tillbaks för gott så när de kommer på besök känner jag mig sådär härligt
speciell. Finafina människor.

Mimmi skedade mig i cirka 3 timmar och sa ledsamt "nu kommer jag få extra mycket separationsångest
när jag har två att sakna." Söt är hon.

För ögonblicket sitter jag och väntar på mannen och mat. Jag har bara legat i soffan hela dagen och hämtat
igen mig efter en helg med sena kvällar och extra mycket tid utanför dörren. Det har gjort mig gott men jag
blir sliten. Det jag blir ännu mer sliten av är dock att tänka på att mina dagar kommer se ut så här nu
hädanefter. Om jag inte tar tag i det. Vilket jag ska.

Jobba ska jag göra när jag är kapabel att göra det sen ska vi se till att hålla mig sysselsatt med pyssel.
Bebispyssel. Bästa pysslet någonsin.
Mer om det kommer senare.

Nu ska jag försöka göra något åt den här otroliga klådan som snart knäcker mig.
Det är hormoner sägs det. De där hormonerna kan dra åt helvete för snart klöser jag hål i huden.

Nu får jag tydligen skärpa mig.

Jag har fått höra att jag borde blogga mer. Det enda problemet är att jag för ögonblicket sitter arbetslös och sysslolös så det sker inte så mycket

spännande runt ikring mig som är värt att nämna alls.

Men jag får helt enkelt skaffa mig saker att göra för att kunna skriva om det här.

Något jag kan säga är att jag har energi nu för tiden. JAG HAR ENERGI!

Jag orkar gå ner med soporna. Jag orkar gå och handla ensam. Jag orkar pyssla och dona här hemma. Orkade till och med ta en tur till ikea tillsammans med Johan, en tur som räddade vårat hem.  Jag har varit ledsen över känslan av att något har saknats och det vi nu gjorde var att handla lampor och blommor till fönstren att pynta med och det gjorde så mycket. Halleluja!

Nu  väntar jag bara på min fåtölj som pengarna ska
räcka till. Min fina fåtölj som jag ska sitta och amma
bebis i. Lilla bebis som växer så det knakar där inne.
Magen har dock en paus i växandet och det tackar
jag gudarna för. Bristningar har börjat att bli synliga,
vilket jag trodde att jag skulle få slippa då jag
pendlat en del i vikt innan. Men jag bryr mig faktiskt
inte. Så länge jag mår bra så struntar jag i resten.
Och bra mår jag! (bortsett från en mage som bråkar
en del men det är inga detaljer jag går in på här).

Siså. Nu ska jag vika tvätt och vara huslig och härlig för imorgon blir det galej här hemma!

Jag blir bortskämd.

God mat, blommor, presentkort och kärlek.
Idag jobbade jag min sista dag på fasta jobbet och alla känslor i hela världen fyller min kropp.
Det är mest skönt eftersom jag när jag kommer innanför dörren nästan gråter av utmattning.
Fysioterapeut nästa!

Snart kommer min älskling hem med thaimat. Vi ska fira jobbet han fått.
Sen ska han få en puss och så ska jag sova.
Den här tröttheten...

Det är fantastiskt men alla mina värden ligger på topp för första gången någonsin.
På riktigt. Jag har aldrig haft bra värden. Alltid brist på något och en dosett full med tillskott och vitaminer.
Bebisen stabiliserar allt tok men vad kommer då den här tröttheten ifrån?
Jag orkar mer än jag gjort på länge men det är en ständig dimma hängandes över mig.

Ska vifta bort den och ordna det sista strulet med pengar och annat viktigt.
Sen ska jag försöka njuta av att inte må alltför dåligt.
Wiho!

Den där dagen

En dag som denna, alla hjärtans dag så ska man sitta
i sin älsklings famn. Men inte jag inte.
Jag gosar till det i min ensamhet med en brasa och
en jordgubbe tillsammans med den lilla jordgubben
jag har i magen. Johan jobbar hårt och är duktig!
Jag tar sticklingar och kläcker kärnor.

Hade tänkt att ta en bild på lillmagen i det nya linnet
jag inhandlade idag men insåg när jag kom hem
att bredrandigt inte klär en knubbis. Skärpning Stina!
Fick ju underbara blommor och ett presentkort på
indiska efter att karln lagt på minnet att jag sagt
"indiska har de bästa mammakläderna utan att vara
mammakläder". Men det finns ju så mycket fint där
och jag behöver smakråd så jag inte kommer hem
med något mer randigt.

På ett par dagar kom jag inte i jackan.
Jag växer något oerhört nu. Förstår inte hur detta ska sluta.
Kommer få rulla fram till våren. Men vad gör det?!

Jag och kroppen

Det här ämnet är oerhört känsligt för mig just nu och jag vet att det är det för många andra
men jag vill understryka att jag alltid utgår från mig själv i det jag skriver och hoppas att folk är
klara över det.

Min kropp och alla dess förändringar har slagit väldigt hårt och inte bara för att den ser annorlunda ut utan
också för att den känns annorlunda, den fungerar helt annorlunda, om den funkar överhuvudtaget vill säga.

Jag har alltid haft svårt att se det vackra med gravida kvinnor. Det är det absolut mest naturliga men i mina
ögon är det det som ser mest onaturligt ut. Stora gravida magar har skrämt mig. Alltid.
Och då är det faktum att jag snart sitter där själv är oerhört svårt att ta. Men mitt mål med detta är ju att få
en underbar liten bebis, vägen dit verkar vara oändligt lång och tung och framförallt när kroppen hittills bara
haft dumheter för sig. Jag har inte kunnat vara människa.

När vi flyttade kunde jag inte göra någonting för att jag var så slut och nu kan jag inte ens gå och handla mat
ensam eftersom ryggen inte klarar av att gå och att då bära kassar hem från butiken finns inte på kartan.
Så vad ska jag göra?Jag har en läkare som vanligtvis är fantastisk men när det gäller allt det här så får jag
ingen hjälp. Jag är helt handfallen och jag kan inte tänka mig att det ska behöva vara så här. Ska jag gå såhär
fram till kläckning så kommer jag nog inte överleva.

Sen har vi det faktum att kroppen ser ut som den gör och här ska jag nu vara helt ärlig. Jag har alltid haft
problem med övervikt, mer eller mindre. Och efter en lång kamp med fysiska och psykiska motgångar så
lyckades jag för cirka ett år sedan nå min målvikt som jag satte när jag var 15 år. Jag var så oerhört nöjd
med mig själv och det är en känsla jag aldrig förr känt.

Sen kom de där förhållandekilona, de där trygga myskilona. De kunde jag ta, de var inte så många och jag
hade ju bara mig själv att skylla och det enda som kräves var ju egentligen att börja träna ordentligt.

Och så blev jag gravid! 

Viktuppgången var något jag märkte av väldigt fort, till och med innan jag visste om att jag hade en liten fjäril
där inne. Men så sa det pang. Nästan tio kg plus och jag vet ärligt talat inte vad som hände. Att jag fortsatte
att gå upp även då jag bara kräktes var ett under men jag lovade mig själv att gilla läget för att det hela inte
skulle påverka bebis på något vis. Och kroppen är som den är. Jag har alltid haft rumpa och bröst men en
midja smal som en getings oavsett vikt.

Bebis ska vara sund och ha en sund mamma och att då gå med negativa tankar om sig själv kommer inte på
fråga. Men som sagt så blev detta så oerhört känsligt i och med en historia som vägde tungt i ryggsäcken.

Jag har trots illamående fått i mig mat som jag ska nu i det sista och sötsuget slog till för ett par veckor sedan.
Men så ställde jag mig på vågen nu och där stod det -2 kg. Hur det gått till har jag ingen aning om, men
något jag vet är att bebisen tar allt större plats och den där mjuka mysiga magen börjar ta mer och mer form
och i augusti skall det komma ut en sund och glad bebis med en sund och glad mamma. Oavsett plus eller
minus på vågen.

Prins Snippa. Varför?

Jag har nu slagit samman bloggen prinssnippa och min frökenhaagblogg.
Men... Varför Prins Snippa?

Jag började nästan blogga på en gång jag fått veta att jag har en liten prutt i magen.
Framförallt med den oron som var där i starten.
Jag började skriva innan vi ens hade ett smeknamn till den lille.

Anledningen till att det blev Prins Snippa är att det ju faktiskt är väldigt könsneutralt.
Varken det ena eller det andra.
Prins Snippa kommer från när jag och Malin för många många år sedan lekte en av våra lekar
(borde tilläggas att vi var 17 år) och hon klädde ut mig och döpte mig i handfatet, till just Prins Snippa.

Så var det med den. Kort och gott.

Dagens i-landsproblem

Allt är inte härligt.
Långt ifrån för att vara helt ärlig.
Att ha sådär ont i ryggen att en promenad innebär döden är fruktansvärt.
Att må så illa av och till att mat inte går att tänka på är ännu värre.
Men det absolut värsta just nu är humöret.
Det där krypet som innan har varit rastlöshet blir en sådan irritation att jag faktiskt bara vill skrika och slåss.
Jag försöker hålla tyst och sätta mig i ett hörn här hemma men jag känner att jag börjar bli deprimerad.
All tid som spenderas hemma är ALLTID.
Jag har egentligen ingen lust att göra något annat speciellt ofta, framförallt inte eftersom jag har ont.
Men jag borde ge mig ut oftare. Att jag inte alls har så många vänner i den här staden ställer till det.
Och jag kan tänka mig att många tänker att jag är sådär gravidtråkig jag faktiskt är (men som jag inte vill vara!).

Jag vill faktiskt gå ut och dansa, gå på konserter och möta fint folk. Jag vill jag vill jag vill! (Ibland).
Men. Kanske ska se till att kroppen klarar det innan jag ger mig ut i det. Skulle jag tro...