Dagen D

29/8-2014.

Dagen då vår lilla donna är beräknad.
Jag förväntar mig inga mirakel idag men efter ett par dagar med ihärdiga känningar så har det idag efter
frukost släppt helt. Förutom trötthet efter ingen sömn och en kanonkula till mage och ömmande muskler så
känner jag mig nästan som vanligt.
Retligt.

Efter att i onsdags haft möte med sjukhuset och fått en tid för övertidskontroll så är jag helt inställd på att det
är just igångsättning som gäller. På torsdag, alltså 6 dagar över, så ska jag på kontrollen och blir det inte
igångsättning då så blir det förhoppningsvis innan helgen.
Jag hoppas innerligt att en spontanförlossning skall inträffa innan dess så jag slipper allt strul.
Eftersom jag vill försöka att föda i vatten med lugn och ro kring mig så är det faktum att bli igångsatt liksom
så långt ifrån vad jag önskar som det bara går.
Nej. Vila och mat får det bli så får vi se vad kropp och bebis säger om det.
Fick i alla fall igår bekräftat att hon äntligen fixerat huvudet.
Hon har legat rätt och riktigt sedan vecka 33 cirka men det är alltså först nu hon fixerat sig, så det (hon) är
på rätt väg!

Önska oss lycka till, för det kan vi behöva!

Hejja oss!

En ständig molande värk i de nedre regionerna. Ingen sömn. Ingen matlust. Halsbränna.
Oförmögen att lyfta benen vilket gör det svårt att gå.
Ryggvärk.
Jag har lite ont i själen men vet att det beror på allt det där andra.
Jag sätter igång lite musik, dricker lite kaffe för första gången på flera dagar. Då är det plötsligt rätt bra.
Jag sitter uppkrupen i sängen och njuter av att läsa ett par bloggar. Glömmer bort det där onda en stund.
Min bubbla.

Dagarna är långa men nätterna är ännu längre.
Vi viskar till bebis att det är dags nu. Men hon trivs för bra. Jag känner det.
Hade jag kunnat ut och springa så skulle jag. Springa ut henne.
Får bli en snabb tur till posten för att hämta ut det där paketet. Kläder jag inte riktigt kommer kunna ha än.

Imorgon ska jag ta mig till det där sjukhuset där hon skall komma till världen.
Är riktigt nervös. Vill kunna sätta ord på allt men är inte helt i form för att klara det.
Vill bara ha ett datum. Något att förhålla mig till. För nu är längtan så stor att jag går sönder.
Bokstavligt talat.

En såndär liten update.

Har inte skrivit någonting på väldigt länge och så får jag infall att göra det när jag har som allra minst tid.
Så kan det gå.
Ska försöka sammanfatta de senaste veckorna lite kort. Och det är ju ingen vidare utmaning då det verkligen
inte hänt ett jota. Det står tämligen stilla här och jag skulle kunna gräva ner mig fram tills det är dags att kläcka.
Men det låter jag bli då jag har ett par möten då och då som är lite bra och viktiga.
Till exempel min nya psykolog som borde få pris i nytänkande. Herre min je sikken människa.
Går därifrån med svindel varje gång. Riktigt häftigt.

Sen har jag varit hos barnmorskan väldans ofta. Och där har ett par saker dykt upp under vägen, inget att
oroa sig för men beslutet togs att ett igångsättningsmöte skall tas tidigt. Och då jag har termin redan nästa
fredag så fick vi en tid på sjukhuset på onsdagen. Jag kan sänka skuldrorna och andas lite.
Nu är det garanterat inte länge kvar tills hon, vår älskade lilla bebis, kommer.

Mer än så har jag inte att komma med just nu.
Annat än att jag försöker att komma ihåg att jag är människa mellan alla humörsvängningar.
Inte det lättaste det inte.

Jag har en karl som lagar massa god mat till mig.

Fick äntligen fåtöljen och sängen på plats. 

Ooooch ungefär så här pigg är jag.

Vecka 40.

Förvärkar från helvetet av och till hela dagen.
Igår var jag oerhört aktiv. Var till och med hos
frisören, som jag inte varit hos på säkert tio år.
Kände att jag behövde hjälp och få det lilla extra
nu innan det är in i bebisdimma.

Kunde igår tillsammans med syster och Johan sitta
ute i värmen och njuta i ett par timmar.
De drack sin öl och jag åt massa god mat. Nöjd
över att jag klarade av att vara utanför dörren så
länge. Hade oerhört ont i ryggen men vissa dagar är
det helt klart värt det och framförallt när huvudet är
piggt och jag fått sova lite på natten. Första nattens
sömn på en och en halv vecka. Så ungefär så har jag
det nu. Försöker njuta av det lilla.




BB-väska är packad och allt småfix är färdigt.
Så oerhört skönt!
Kan släppa allt styr med saker då allt är på plats.
Igår var min första dag som mammaledig och inte sjukskriven förresten. Hurra för det!

Fick det här i posten av underbara Celina som hon gjort!
Tänk, vi fick även 6 kilo (!) kläder av Johans vänner. Lycka!

Organiserat kaos

Mycket snack om hur kroppen mår. Vad som händer och hur det känns.
Men så har vi ju den där stackars bortglömde själen.
Den där själen som börjar skifta identitet. Den som söker sin trygghet i att bli något annat.
Mamma. Mamma Stina.

Jag har en bild av hur LillStina, blond, rufsig, snorig och barfota gå framför mig.
Och den bilden av hur jag nu, blivande mamma med en stabil och trygg omgivning går efter det där
lilla barnet är underlig. Varför går jag efter och inte framför?

Det är så mycket man behöver få ordning på i sitt inre. Inte bara i en förändring som denna utan alltid.
Och jag har nästan alltid haft någon att organisera och fixa i kaoset tillsammans med.
Men just den här enorma förändringen kräver lite mer. Inte för att jag inte skulle klara det ensam med
mina nära och käras stöd, utan mer för att jag ska känna mig trygg och att i ett förebyggande syfte faktiskt
få hjälp.

Puberteten, graviditeten och klimakteriet är de tre största övergångsperioder man går igenom.
Och att man blir aningens förvirrad är inte ett dugg konstigt.

Graviditeten är snart över. Jag har haft det tufft av och till och jag har kräkts upp mycket av det onda här.
Känns som om jag har missat det där andra. Det härliga.
Även om jag försökt förtydliga att det inte bara är tungt.
Jag ska nu få ett barn tillsammans med mannen jag älskar.
Behöver jag säga mer?

Tiden har gått fort och nu när jag sitter med endast 20 dagar kvar till termin så är jag så oerhört tillfreds.
Jag kanske rent ut sagt har behövt de här tuffa nio månaderna för att komma på plats med allt.
Smärtor och problematik gör allt oerhört verkligt, det ska jag tala om.
Oavsett så är det redan värt det.

Kanske det är LillStina som ska visa mig vägen. Hur och varför vet jag inte, men jag ser att hon
är på väg mot något fint. Så jag följer mer än gärna efter för att ta reda på vad det kan vara med Hedvig
i famnen och Johan vid min sida.

Hejja!

Vecka 38 och tiden går väldigt sakta.
Efter att vi kommit hem från Hackås har dagarna varit så oerhört långa och fantastiskt tråkiga.
Vissa dagar kommer jag iväg på möten och träning som jag ska. Andra dagar tar jag mig inte ut.
Ryggen bråkar fantastiskt mycket med mig och tyngden på magen gör inte det hela lättare.
Viljan slår inte alltid orken till min stora förtvivlan.
Men jag kämpar på!
Saknar Johan om dagarna och känner mig lite ensam  men då jag inte tar mig ut för att möta folk
så är det så här det är nu. Bara att gilla läget. Snart är det över och oj vad jag längtar!

Förvärkarna kommer och går. Saker händer i kroppen och det är väldigt spännande.
Sätter jag mig ner för att slappna av känner jag Hedvig där inne med en gång. Hon verkar nästan söka
närheten, klapprna på magen och de små uppmuntringssamtalen vi har. Snart är hon är.
Vi har kämpat på bra och vilket team work det är oss tre emellan!
Vi gör det bra tycker jag.

Nu ska vi snart iväg på sjukhuset. Träffa lite barnmorskor och skriva journaler.
Känns tryggt att få komma dit en gång till innan det är dags.

Sommaren

Jag har varit väldigt frånvarande.
Det beror helt enkelt på att vi varit på lite semester i underbara Hackås.
Sen har jag liksom inte så mycket att komma med här.
Det har varit riktigt tufft den sista tiden. Nästan för tufft.
Och även om det skulle vara skönt att skriva av sig så har jag valt att låta bli.
För nu är det faktiskt så illa att jag inte tar mig utanför dörren överhuvudtaget på egen hand.
Den fysiska biten är svår att få hjälp med nu. Det är ju liksom bara att vänta ut det hela i förhoppningsvis
knappt fyra veckor till.
Sen får jag sådant oerhört stöd med den mentala biten som egentligen inte är så krisig just nu.
För första gången i mitt liv är jag så jävla inriktad på målet att jag liksom glömmer bort att ha ångest.
Men all den hjälp jag får är i förebyggande syfte och det är så oerhört tryggt.

Nåväl. Nu får det vara nog. Lägger upp lite mysiga bilder från semestern istället.

Underbara utsikten från underbara stugan.

Utflykt till Persåsen med mor och Johan

Johan intog kungatronen efter en underbart god lunch.

Johan och Anna drog iväg och plockade hjortron som jag och Johan upptäckt vid en utflykt.

Lek med hund i alla väder.

Johan lyckades inte bara fånga storgäddan (som jag inte har någon bild på), han lyckades även fånga fina tranor på bild.

En tur till kyrkan och kyrkbryggan.

Varmt i vattnet var det för första gången.

Populär blev han snabbt.

Hundgos.

Varma dagar tog hårt på oss alla.

Jag fick köpa boken jag önskat mig.

Hedvig fick fräcka grejer från morbror med fruga.

Den underbara filten som momma gjort, gosenallen och fina sockar.

Och så den här fantastiska boken från storkusinen!

Puss!

Golunchen efter barnmorskebesöket so gick lika bra som vanligt.

Nyvaken preggo med lillmagen som spricker (v. 37).