Det där superviktiga fenomenet som avgör hur mycket människa man har möjlighet att vara. Sömn har för mig alltid varit så otroligt skört. Har jag haft en gnutta stress kring mig så har sömnen blivit påverkad på en gång. Jag blir hudlös utan min sömn. Hudlös och ångestfylld.
När jag var gravid sa alla till mig att jag skulle "passa på att sova innan bebis kommer". Och jag blev helt förstörd. HUR ska man kunna sova när man nästan kväver sig själv till döds när man ligger ner. När man kissar varje halvtimme och när man har rastlösa ben som tvingar en upp. Nej. Det var det värsta dom kunde säga till mig. Och vad varken dom eller jag visste var att jag skulle få en bebis som älskar att sova.
Innan jag säger mer så måste jag nämna att det går väldigt upp och ner. Ingen dag är den andre lik. Men vi upptäckte fort att vi har en sovbebis. Första nätterna var omöjliga, som för alla nybakta mammor så var jag hög på livet och adrenalin. Jag sov ingenting. Ville spendera varrnda sekund med att titta på det lilla livet som anlänt. Första natten hemma var dock hemsk. Var så oerhört nojjig och paranoid (med risk för att framstå som sinnessjuk så gömde jag klockan som tickade högt för att jag var rädd att bebis skulle andas i takt med den, eller något). Men Hedvig, hon sov.
Nu lägger vi henne runt åtta på kvällen med en flaska ersättning i magen och då kan hon sova upp til 7 timmar utan att vakna.
Sen vill hon ha en flaska till runt 3 tiden (olika varje natt) och så sover hon till åtta då hon vill ha frukost och leka en timme sen kan hon sova till 10. Alltså. Den här bebisen älskar sin sömn. Och även om hon en dag fått för lite av den så är hon inte alltför gnällig. Hon leker tills hon stupar de dagar hon är svårnattad. I vagnen kan hon oftast varva ner, men somnar gör hon mestadels påvägen hem från turen. Vilket resulterar i att jag får gå en sväng extra eller sätta mig på innergården. Som jag kommer sakna sinnessjukt mycket när vi flyttat. Hon burkar även somna när vi är på väg ut, när jag klär på mig. Då är det bara att vänta tills hon vaknat igen för att sedan ta en upptäcksfärd med en pigg bebis. Underbart ju!
Hon hade en period där hon vaknade massor under kvällen efter nattning. Vi försökte allt. Lägga en annan tid, ge henne mat och tusen kilo kärlek. Men hon kunde vakna och skrika och vara näst intill otröstlig. Det var en period på någon vecka och vi blev i ärlighetens namn oroliga. Var det mardrömmar? Hur som helst. Det gick till vår lättnad över och nu har vi inte sett spåret av detta. Så skönt. Visst kan hon vakna, bland annat när hon tappar nappen. Men då ger hon en sitt underbara leende och vänder sig mot apan och somnar om. Fantastiska barn.
De senaste nätterna har jag mått dåligt. Det har sina orsaker och det kommer snart att lugna ner sig. Men då har jag en fantastisk man som tagit de nätterna för att jag ska få sova så mycket som möjligt. Herregud. Vad skulle jag göra utan honom?
Nu sover fröken efter att ha lurat upp mig tidigt så nu ska jag avnjuta en kopp kaffe och en podcast. Ha en underbar fredag!
