Min tid som crazy rat lady är över.

I förmiddags försvann
Rex till rådishimmelen och jag har
gråtit som ett barn sedan dess.
Tänk vad löjligt fäst man blir vid dom
små djuren.
Jag fick hjälp av fina Miriam och vi
smög iväg till parken och han fick efter
många om och men en fin grav
på en hemlig plats. Såg säkerligen
aningens suspekt ut när vi smög runt i
buskarna med en spade och en påse.
Men vad gör man inte för att få till den
sista fina stunden till lillsnutten.
Han var så otroligt fin och oj vad
tomt det kommer bli.
Men nu får han träffa sin bror igen och
så kan dom ragga råttbrudar
tillsammans.