Jag har sedan 2006 försökt att intala mig att jag är en köttätare.
Att de där åren då jag lät bli var ett infall.
När vi flyttade från gården i Jämtland var jag elva år (?) och
i stormen av upptäckter hur slakterierna behandlade djuren så fick jag nog.
Närproducerat eller inte alls fick det bli. Och inte alls blev det.
Jag har nu fått ett återfall.
Gråter jag när jag sliter av köttet av den där stackars grillade kycklingen så är det något i mig som säger ifrån.
Jag känner inte heller något behov av det där som är SÅ viktigt att få i sig och som man lättast får
av kött eftersom min kost i grunden är bra.
Det är sällan jag faktiskt äter kött och det är nog inget jag kommer sakna.
Möjligtvis fisken och kanske kycklingen, filead och klar.
Dubbelmoralens tid är förbi. Nu är det dags att sluta vara så dum som man ser ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
men akta dig för spöken under sängen!