Musiken: Jag hittade en gammal kärlek.

Alla har ett eller flera band dom lyssnar på i hemlighet.
Dashboard Confessional är ett av mina.
Jag vet egentligen inte varför jag lyssnade på dom, jag får kanske skylla på att jag var ung och dum, jag visste helt enkelt inte bättre.

Emotional indie rock är inte riktigt min kopp med te nu för tiden.
Det som fascinerar mig är att detta är en av de grupper jag upptäckt alldeles själv.
Det är ingen som har bett mig att lyssna på dem för "jag bara VET att du kommer älska dom."
Det är antagligen därför dom finns kvar i mitt hjärta.
Det är just det som skrämmer mig en aning. Varför just dom?

Jag kan inte påstå att rösten är speciellt häpnadsväckande, nej, det är texten, den simpla texten om den välkända och komplicerade kärleken.
Något som är väldigt intressant är hur den emotionella musiken som man antar skall vara djup och svår ofta beskriver de mest tunga och kraftiga känslorna på det mest okomplierade sätt. Detta är alltså något jag inte alls uppskattar i vanliga fall. Och det är också det som gör det ännu märkligare... Varför uppskattar jag deras musik och Chris Carrabbas pojkaktiga röst?