Morgonstund

"Den som står stadigt med båda fötterna  på jorden tar sig aldrig framåt."

När jag sitter så här tidigt på morgonen och har ätit min frukost och druckit mitt kaffe så börjar den mentala förberedelsen för en ny dag. Jag kan sitta tyst och stilla hur länge som helst. Jag behöver det där lugnet innan jag sätter mig på tunnelbanan för att bege mig till jobbet.
Även tunnelbaneresan har blivit en mental avkoppling. Jag har lärt mig att uppskatta hela proceduren. Människorna som helst inte ser på någon utan som antingen ser ut genom fönstret, pysslar med sin telefon eller läser en tidning är oerhört spännande att betrakta. Jag tycker liksom synd om dem. De är som råttor i en glasbur på något vis. De vet vad som finns på utsidan men lyckas aldrig ta sig dit. Nu ska väl inte jag vara den som påstår att jag står på andra sidan glaset, men jag kämpar för glatta livet att ta språnget dit. Jag har svårt att se kämparglöden i någon av dessa människors ögon. Kanske skulle jag se det om någon lyfte på sitt tunga huvud och mötte min löjligt nyfikna blick. Jag vet inte. Men jag väntar på att få se människor kämpa för att uppnå någonting istället för att flyta med strömmen, för jag är nog av naturen aldrig riktigt nöjd, och inte finner jag mig i det heller. Så jag väntar nog bara på att få se det jag känner.

Nu ska jag  borsta mitt hår och mina tänder och vandra ut i mörkret.

Finfarmor på finbesök i storstaden

Mellokalas med gofjanten.