Lilla fjäril

Har i flera dagar nu varit på väg att sätta mig ner för att försöka skriva ihop i alla fall en början på vår
förlossningsberättelse. Men jag kan inte riktigt med det.
Det där som första veckan var ett öppet sår börjar nu läka så jag vågar helt enkelt inte pilla på
skorpan. Vill att kropp och själ (stjärt som jag så fint sa på BB) ska läka ordentligt. Sen ska jag sätta
mig ner tillsammans med min underbara karl och skriva ner till er hur saker och ting gick till. Kan
redan nu säga att det är en av de häftigaste och läskigaste saker jag någonsin varit med om och nu när
jag sitter och ser på lilla dockan som äntligen somnat så kan jag inte förstå att det var hon som
buffade och sparkade på mig där inne. Nu är hon ju här!

De första dagarna efter att Johan börjat jobba har varit slitiga men underbara.
Det är en konst att få ihop allt men när jag sätter sig ner på kvällen vid sidan av Johan med tända ljus
och en nöjd bebis i höstmörkret så känns allt sådär bra som det aldrig gjort förut. Lyckliga jag!

Nu ska jag försöka få i mig lite mat och senare kommer mamma.

Som jag längtat!

Till min kropp

I nio månader har du burit ett barn.

Du har sakta men säkert gjort plats och gett näring åt denna växande varelse.
Dina knän har klarat tyngden och din rygg har slitit med smärtan.
Hormonerna har av och till naggat hårt och förberedelserna av bebisens ankomst har varit påtagliga
och tuffa. Men du har med gott mod kämpat. Du har slitit för att inte brytas ned.
Du har varit så mycket starkare än jag någonsin hade kunnat tro var möjligt.

I åtta dagar längre än vad som var beräknat från en början bar du barnet.
Du väntade tålmodigt fram tills den dag det var dags.

I 32 timmar kämpade du med ett värkarbete, omringad av en steril miljö men med den stora kärleken
vid din sida. I 32 timmar stod du ut med smärta som är obeskrivlig utan större framgång.
Du slet och skrek tills stämbanden var ömma och jag trodde länge att det inte skulle gå.
Du tog till dig de uppmuntrande orden och ömma smekningarna från kärleken och du kämpade ut i det sista.

När det var nära en riktig kris och barnet behövde en sista kraftansträngningen från dig för att komma ut
förstod du fort att det inte var tid att lata sig och på elva minuter fick du ge 110% för att tillslut
ha barnet i din famn. Även om första stunden med henne var kort så fick
du tillräckligt för att stå ut med de timmar du fick spendera med henne inte bara på utsidan utan också
utom synhåll.

Det absolut bästa är att du under de nio månader du bar henne gav henne kraften att kämpa så hårt
att hon på oerhört kort tid återhämtade sig och DÅ fick du henne åter i din famn och efter det har du
inte behövt släppa taget.

Med kära hälsningar Din Stolta Ägare

+7

Nej hörrni.
Väntans tider är inte över. Idag har det gått en vecka efter beräknat datum och jag är rätt uppgiven.
Igår var vi på övertidskontroll. Där fick jag i 35 minuter ligga med ctg som bevakar bebisens hjärtljud.
Allt såg fint ut, bortsett från att hon sov och dom fick slänga i mig lite socker för att få henne att kvickna till.
Sen fick vi möta en läkare av det absolut bästa slaget.
Jag blev väldigt nervös när jag såg att det var en man då jag bara mött kvinnor hela vägen och känner mig
tryggast med det. Men jag insåg fort att det inte var något att nojja över då han var en av de härligaste och
mest avslappnade personer jag någonsin mött.
Vi fick se lillan på ultraljud där vi än en gång fick bekräftat att allt såg fint ut och en värdering av hennes
storlek gjordes. "Med den här magen så..." sa han med ett leende och vi fick veta att hon ligger på
fyrakilosstrecket. Vi fick se allt som gick att se väldigt noggrant och även i 3D vilket var riktigt häftigt.
Med kinden tryckt mot moderkakan och med en hand mot munnen låg hon och vilade.
Sen skulle den där fruktade undersökningen göras för att se hur moget saker och ting är där nere och
läkaren var även här så galet skicklig. Han var ärlig och sa att den undersökningen är den värsta av alla som
görs och att det skulle göra ont men att han skulle räkna till tio och så var det klart.
Tio sekunder är väldans många sekunder. Bara för att understryka det liksom.
Hur som helst så befinner min kropp sig i mognadsfasen och efter natten till onsdags då jag trodde att det
skulle bli dags att åka in så är jag inte förvånad. Alla smärtor jag har nu gör mig glad och förväntansfull
men jag väntar fortfarande på att det ska ta fart på riktigt. Det är nära nu.
"Vill ni hjälpa till och sätta igång det så är det bästa ni kan göra är att göra samma sak som gjorde er gravida.
Tvättar du fönster får du rena fönster och går du en tur så får du frisk luft."

Jag är så glad att jag har fått så många goda erfarenheter från alla möten jag haft på sjukhuset.
Jag gick därifrån med en mycket god magkänsla och jag kan knappt vänta tills det är dags att åka in igen.
På tisdag fick vi i alla fall en tid för igångsättning men den kommer vi inte komma till, det är både jag och
läkaren väldigt övertygade om.

Så nu är det bara att vänta.
Jag är mycket ensam eftersom Johan jobbar rumpan av sig och även om han är med så mycket han kan
på möten och gör ett fantastiskt jobb att ta hand om mig så är det svårt ibland.
Det upptäckte jag igår när vi kom till sjukhuset.
Vi blir hänvisade till ett väntrum och går längs en lång korridor. Johan har huvudet begravt i telefonen och
följer efter mig. Jag ser en toalett och tar chansen att gå innan vi ska till läkaren.
Det är bara det att Johan följer även med mig in där.
Jag får alltså putta ut honom därifrån. "Får jag gå på toaletten själv?!" Han tittar förvirrat upp och ett gäng
sköterskor som går förbi skrattar högt. Stackarn. Inte lätt att ligga på topp.

Nu ska jag försöka vila, Även om jag knappt kan ligga ner.
Tänk om jag kunde sova mig igenom det här i alla fall...

Lite övermogen sisådär.

Ägg, bacon och bebis.

September

Fönstret är öppet och jag känner sååå
väl att hösten är här. Friskt och krispigt.
Men här sitter jag. Tjock och osmidig.
Tar mig inte utanför dörren. Men i
söndags tog jag en kortispromenad
med Johan och jag blir så förbannat
lycklig av hösten.
Jag har alltså varit utanför dörren en
gång på fyra dagar. Vill att den här
underbara ungen skall lämna min kropp
så vi kan ha möjlighet att ta promenader
tillsammans allihopa.
Tänk att klä på sig lager på lager. Ett
par kängor och en halsduk och bädda
ner en gosebebis i en varm vagn. Blir
helt pirrig av tanken. Snartsnart.

Det är fjärde dagen över tiden idag.
Har hamnat i ett sinnestillstånd som är
oerhört ohärligt.



Jag är otrevlig och obekväm.
Har energi men kan inte göra något av det  så jag bara tjurligger i sängen och kollar på otroligt dåliga serier.
Kanske det inte kommer någon bebis?
Kanske det här är mitt nya allmäntillstånd. Så här är det nu.
Hedvig har blivit fast bosatt i magen.
Eller är det bara inbillning? Det är ingen bebis där alls.

Huffpuff.
Kom igen nu!