Det är ett sådant ögonblick som symboliserar (ungefär) vad jag känner inför de tillfällen jag sitter med femtioelva tabletter i handen som skall sväljas ner med ett glas klorvatten.
Det mest ultimata vore att sätta dem i halsen och dö av det istället för canceraids i magen. Ibland tror jag att "nu är allt skitbra, jag behöver ju inte det här" men när jag glömt att ta mina enligt mig själv betydelselösa, meningslösa och effektlösa tillskott så försvinner jag mer än vanligt. Idag hände det igen.
Jag reste mig upp, borstade av mig smutsen, men insåg snart att det inte gick. Fick återvända hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
men akta dig för spöken under sängen!