Låt oss tala om...

"Alltså det är så jävla hemskt att man ska

behöva gå runt i en vecka och känna JAG VILL

DÖ JAG VILL DÖ JAG VILL DÖ i en vecka i

månaden innan man äntligen får mens. Seriöst.

Så orättvist."

För ett par dagar sedan fick jag det här smset

och jag kan börja med att hålla med.

Det är så jävla orättvist att man ska behöva lida av sitt eget sällskap så som man kan göra under sin PMS.

Människorna man har i sin omgivning behöver genomlida det också. Men jag vill understryka att de inte har

någon rätt som helst att uttrycka sig om det. Råkar det vara så att de har det tufft så skulle man se till att

placera dem i sin kropp så de får smaka på hur det känns att ha den längtan till jordens slut som man kan

drabbas av. Under hela min pubertet fick jag höra alla de där härliga smeknamnen som jag säkerligen inte är
ensam om att vilja förbanna. Ett så milt uttryck som "PMSkossa" kan resultera i flera dagars tårar och en
dödslängtan. Det är så förbannat jävla viktigt att utbilda tonåringar om vad som kan hända med kroppen. 
Att gå från att vara flicka till att vara kvinna är det värsta jag någonsin genomgått och varje
månad upplever jag något som påminner om just den mardrömmen.
Och det är inte bara i huvudet hormonerna bråkar utan det är hela kroppen som åker på den. 
Ömheten i hela kroppen, acnen, viktuppgången, migränen, illamånendet och ryggsmärtor är bara 

ett par saker i den underbara listan.

Alla drabbas inte så hårt som jag och min väninna gör men jag har aldrig stött på 

någon som inte känt av det överhuvudtaget. 

(Finns det någon därute som inte alls känner igen sig i detta så får du mer än gärna hojta till.)

Det finns även något som heter PMDD (mer känt som PDMS) som inte är alltför vanligt och det är

säkerligen många med "vanlig" PMS som kan känna igen sig i ett flertal av de symptom som PMDD

orsakar men skulle det vara så att man på riktigt misstänker sig vara en av de få som har det så borde 

man med ens bege dig till en läkare och finna ut av det. Att få en förklaring på alla de bekymmer man 

har kan vara det mest förlösande någonsin.

Jag fick hjälp med min PMS. 

Utöver de p-piller jag fick för att stabilisera hormonerna så fick jag något som skulle minska den ångest

jag kunde drabbas av. (Utöver min härliga vardagliga ångest vill säga). Men efter att ha insett att den här

medicinen åt upp mig inifrån så fick jag sluta. De linjer som avdelat min ångest med min ångest suddades ut

men saker och ting flöt ut över månadens alla dagar och det är något jag inte ens önskar min värsta fiende.

Hur som haver. Nu har jag slutat med allt som har med hormoner att göra. Även p-piller.

Och det jag nu genomlider (tillsammans med de i min närhet) vill jag jämföra med en sen pubertet och det

värsta med det hela är den där ilskan som jag så väl känner igen från mina tonår.

Men en dimma har lättat och det faktum att jag har mina känslor lite närmare till hands än jag haft innan

innebär ju även att de där vackra fina känslorna ligger inom räckhåll.