Livsviktig skit.

Barn sägs kosta en förmögenhet och det kan jag hålla med om, till viss del.

Det är väldigt mycket som behövs inhandlas, inte bara kläder, och de sakerna är inte alltid så

jäkla billiga. Snarare tvärt om. Begagnat kan också vara dyrt även om jag känner att jag föredrar det.

Och det är inte alltid så lätt att hitta just det man vill ha. Men jag är ute i god tid och tur är väl det då
jag har en lång lista att kryssa av. Men efter att ha tagit en runda på finn (norges blocket) så hittar jag så
otroligt mycket fint och fräscht och billigt.

Hur som helst så har jag tidigt bestämt mig för att köpa det som är mest nödvändigt.

Det man faktiskt behöver.
Och om jag vill ha något utöver det så kommer jag att önska mig det i present eller 

spara pengar för att kunna unna mig det.

Men jävlar vad mycket skit det finns. Det är oerhört spännande att leta runt på nätet och

fönstershoppa lite då jag hittar så mycket som jag inte ens visste fanns.

Jag känner att det är skönt att vara ute i god tid. Månaderna innan bebis kommer så har vi fullt upp
här och det blir en hel del resor och tiden kommer gå undan så det är nog smart att se till att ha så mycket
som möjligt avkryssat från listan.

Så imorgon ska vi hämta upp lite smått och gott som jag hittat billigt på nätet.

Men så råkade jag hitta något som var lite mindre nödvändigt...

Den där drömvagnen.

Jag har fått en grymt bra vagn från en vän så jag hade liksom släppt det där.

Den är bra året runt och det är även sittdel till den som man kan byta ut när plutten blivit större.

Men den här vagnen som jag hittade igår är en sån där vagn som man ser och tänker att man

aldrig kommer ha råd med och så påminner den om vagnen som vi hade när vi var små om 

jag inte minns helt fel.

Priset är dock överraskande bra och vi ska kika på den och se om vi vågar slå till.

För praktisk är den ju inte och det är ju faktiskt inte speciellt länge vi kan ha den heller.

Men då är det ju bara att sälja vidare. Eller hur.

Och så har vi ju den där braiga Emmaljungan också.

(Har du något sånt där livsnödvändigt liggandes som du kan tänka dig att låna ut eller

sälja så får du gärna höra av dig!)

Godmorgon!

Sitter och dricker en kopp kaffe innan jag ska vandra ner till fysioterapeuten som ska

få hjälpa mig med min arma kropp.

Sist jag var där så fnissade hon lite och sa att jag visst börjar bli framtung. 

"Börjar"...

Jag började bli framtung i vecka 10.

Och nu är magen som en badboll och större kommer den bli.

Jag har gått upp en hel del de senaste veckorna men jag orkar inte lägga så mycket energi på det.

Kroppen tyckte att jag behövde det och visst har det blivit en del godis i påsk men bra mår jag och 

bebis lika så och som jag sagt femtioelva gånger så är det just det som är det viktiga.

När det började synas på mig så började jag också oroa mig för vad folk ska tänka.

Löjligt, jag vet men jag har tyvärr fått lära mig att folk inte bara tänker. Dom säger gärna rakt ut.

I vecka 16 fick jag frågan "hur långt har du kvar" och det skrattade jag åt men folk

är inte alltid så eftertänksamma. "Är du säker på att du ska föda i Augusti" och
"Är det normalt att vara så stor så tidigt" är två av många saker folk utbrister.
Även om det är från nära och kära så sticker det till lite. Vad ska jag säga? Förlåt?

Som min styvsyster så fint sa så är det ju faktiskt en bebis där inne!

Och när man är gravid så har jag insett att det inte finns mycket normalt.

Alla är olika. Nu som alltid.

På spat så var det många gravidmagar som guppade runt i poolen och alla var vi säkerligen

i olika veckor och alla såg vi olika ut. Men jag kommer på mig själv med att sitta där och jämföra mig 

med dem. Johan säger för tusende gången att "du är fin!" Och jag inser att det är sådan idioti att man
aldrig kommer ifrån det där.
Ja, jag är ta mig fan fin! Jag har en underbar liten bebis i magen och min kropp gör allt den kan för att
anpassa sig efter det. Jag borde klappa mig själv på ryggen.

Mötte en vän till min syster som jag inte mött på länge och hon ser på mig, ler och säger "bra jobbat".

Åh vad jag behövde höra det!

Jag längtar efter att kunna röra mig som en normal människa och vi har redan nu börjat prata lite om

hur vi ska göra med träningen när bebis är ute. Det viktigaste är att peppa och stötta varandra 

och det är vi bra på här hemma. Så det är ju inga problem. Men jag sitter nu och önskar så

innerligt att folk kunde tänka lite mer på vad de säger innan de säger det. Det kanske verkar

harmlöst för en själv men det är inte alls säkert att det tas emot på samma sätt.

Puss på er!

Återkomsten

Gick in här och såg att det var väldans länge sedan jag uppdaterade.
Anledningen till det är att det faktiskt inte händer så oerhört mycket just nu.
Jag har dessutom ramlat rätt ner i något djupt och mörkt och har arbetat hårt för att ta mig upp
och det går rätt bra. Det med hjälp av en underbar helg.

Vi var borta en vecka över påsk. Först var vi en vända ner till Skåneland där det sjöngs mystes och åts
massor med gott och sedan en sväng till Kungsbacka där det firades en far som fyllde 50 år.
Jag har varit oerhört dålig på att ta bilder så jag har inget härligt att bjuda på. Så kan det gå.

Oavsett hur bra jag hade det och hur fint det var att träffa alla så tog jag slut helt och hållet mentalt.
Saker och ting är annorlunda nu än vad de har varit med tanke på de stora förändringarna som skett
men jag är ju fortfarande jag. Vissa saker är fortfarande så som de alltid varit men nu har jag en trygghet
att falla tillbaks på. Så har jag aldrig riktigt haft det förut och jag är så galet tacksam.

Men nu ska jag inte vara såhär förbannat svart och svår.
Jag kom ju faktiskt hem från en underbar spahelg med Johan.
Jag har fått behandlingar och kärlek och god mat så nu står den själsliga tillfredsställelsen på topp.
Det är lite läskigt att komma tillbaks till vardagen och framför allt när Johan är kvar och jobbar där borta
i ett par dagar men jag har lite saker som jag ska ordna och dona med så jag slipper få det jobbigt.

Jag har dessutom en hel del bloggämnen på lager så det blir nog ett par inlägg de kommande dagarna och
de handlar ju om (suuurpriiiiiise) graviditet och annat göttigt. Men jag tror nog minsann att det kan röra
alla. Så håll ögonen öppna!

Den där underbara brorsdottern värmer hjärtat mitt.

Den där underbara mannen.

Lillmagen i vecka 23. Kommer spricka.

Glamblåsning av såpbubblor som Johan så fint uttryckte det.

"Kejrå" sa vi.

Utsikt från hotellrummet i Strömstad.

Det som gnager

Den senaste veckan har varit den tuffaste på länge.
Kroppen och bebisen har det bra men då ska självklart huvudet bråka och jag ska ställa
allt på kanten till ett stup och vara i valet och kvalet om jag ska putta.
Inte mig själv, men saker och ting i mitt liv. Bort med vardagen och in med något nytt.
Någon form av mild livskris är alltså vad jag befinner mig i.
Det är inget jag rekommenderar och framförallt inte när man sitter och är en hormonell
bebismaskin. Kanske är det just därför jag drabbas av detta. Men jag tror inte att det är
läge för något stort och nytt, annat än det som redan är på väg.
Tror att risken att jag ställer till det för mig själv och det stabila vi har åstadkommit de senaste
månaderna är rätt stor. Ska andas i det här. Försöka i alla fall.

Nog om det. 
Här om dagen plockade jag upp spjälsängen för att försöka ta ett beslut om den ska målas
och hur vi ska möblera. Det hela resulterade i att jag blev så bebissjuk att mjölken sprutade.
Längtar så oerhört mycket och så fort jag tänker på henne så blir jag helt lugn.
Det är så häftigt det där. Ännu hur stressad jag är över precis allting så blir jag helt
och hållet harmonisk när jag tänker på att jag snart har henne. Henne och mammarollen.
Det är ju bara så jävla bra!

Beställde lite kläder här om dagen. Det var rea och tänkte passa på. Vilket jag för övrigt är
förbannat bra på. Blev en klänning till mig att växa i och lite smått till bebben.
Idag kom det och det kunde inte ha kommit mer lägligt.
Har legat med migrän och mått riktigt kasst, solen har skinit och jag har känt att jag BORDE 
må bra, gå ut och njuta.
En granne hade tagit min plats i solen på bakgården, vilket jag verkligen unnade honom då han
såg ut att vara mer kapabel till att njuta än mig.

Alla små bebiskläder gjorde mig lycklig och nu kan jag sitta i soffan och njuta av det i lugn och ro.
Andra får avnjuta solen!

Hittade en klänning som gömt sig i garderoben.
Skönt att hitta fynd när det mesta åkt upp på vinden.

Lyxlunch.

Lite smått och lite större. Något att se fram emot!

Nya klänningen som var lite för stor än men skönt att ha något
fint att växa i.

Den står där nu men ska nog plockas undan en stund så jag slipper dö av längtan.

Mycket magar är det men så kan det gå.
Nu ska jag vila bort sista huvudvärken och äta
något gott. Ha en fin fredag!

Hemma

Sovrummet är så otroligt ljust och vitt. Vilket är mycket bra i och för sig då det är sjukt litet.

Har till och med fått plocka ner den fina delen av sängramen som inte fick plats under den väggfasta hyllan.

Och att vända sängen på något annat vis går inte.

Jag piggar i alla fall upp allt med en del färg och jag har fått behålla det flickiga. Älskar det.

Sover mycket godare nu när jag fått en hel del blommor också. Kan till och med ligga kvar på mornarna.

Det dumma är att garderoben där är den enda skåpplatsen vi har så det är en anings trångt. Men det går.

Hittils. Får se hur det blir när bebis kommer.

Kök brukar sällan vara jätteroliga, och vårat är så pyttigt så det finns inte men fönstret är den enda plats där

lite pynt får plats. Jag älskar dock vårat kök. Det är nytt och fräscht så det är lätt att hålla rent.

Vardagsrummet är favoritplatsen. Nu har vi äntligen målat om och vi har fått ordning på pynt och belysning.

Taklampa är inte aktuellt då kontakten hänger dumt till men vi ordnade det med IKEA och sist men inte 

minst den underbara golvlampan man ser i hörnet längst ner.

Jag gillar det här rummet då det har varit i ständig förändring sedan vi flyttade in och vi får till det mer och 

mer. Det blir spännande att se slutresultatet och snart ska dessutom en spjälsäng upp!

Imorgon går jag in i vecka 21.
Löjligt vad tiden går fort.
Löjligt och härligt.

Kan sova lite bättre. Kan slappna av i allt mycket mer men man har nog 1000 saker att oroa sig för

oavsett. Försöker njuta så mycket jag bara kan de här dagarna då kroppen mår hyfsat bra.

Men vart tog solen vägen?

En liten liten prutt

Jag är som i ett rus nu. Det enda jag
kan tänka på är det lilla livet jag har i
magen. Fick se vår älskade bebis igen
och alla känslor som slår mig är
enorma. Jag gillar inte puttinutt och
gulligull men jag har liksom hamnat i det
där läget. Är stolt som ett as över livet
som växer i  min mage. Tänk att det är
en underbar cocktail lagad av mig och
mannen jag älskar. Löjligt salig blir jag.

På ultraljudet gjorde vi en ordentlig
genomgång av hela lilla kroppen.
Grönt ljus på precis allting och jag fick
se att plutten har en snippa och ingen
snopp.

Det är en flicka!

Johan kunde inte följa med idag vilket vi båda var otroligt ledsna över men vi är
desto gladare att vi tog ett tidigt ultraljud. Men det var tomt utan honom och
han missade kullerbyttorna den lilla gjorde.
Hon låg ihopsnurrad och njöt av det stora utrymmet hon hittils har.
Slog en kullerbytta extra och barnmorskan skrattade och frågade om jag kände det.
Jotack. Det gjorde jag. Och det gör jag hela tiden. En riktig liten vilde det där.

Hennes rumpa och rygg låg sida vid sida med min kissblåsa och där har vi förklaring på
varför jag inte kan gå en meter utan att kissa. Hon jävlas liiiterå.

Nej jag är bara så otroligt betagen av hela upplevelsen.
Både farmor och syster sa att hon har min näsa efter att de sett bilden och även om
det såklart är aningens svårt att se ansiktsdragen nu så förstår jag vad de menar.
Lilla uppnäsan. Den som resulterade i min septumpiercing för 11 år sedan. Stackars barn.

Fick veta att jag är i vecka 19+3. I vecka 20.
Halvvägs snart. Herregud.
Sen vet jag inte hur det hela går ihop men jag ska i
alla fall kläcka 29/8. Mina dumma appar räknar nog
fel, litar hellre på bm än på dem. Nu ska jag vila så
halsbrännan lägger sig sen ska jag ut i solen och
spana in en underbar klänning som jag funderar på
att köpa till vår Mallorcaresa i maj.

Sist men inte minst måste jag få berätta att när jag
kommit ut från sjukhuset så plingar det i telefonen
och då har Johan skickat en video där Bård Tufte
Johansen gratulerar mig. Han är en av mina
favoritkomiker och jag bara älskar honom.
Då har Johan stött på honom på jobbet.

Underbart!

Katerina Plotnikova!

Crazy baby lady.

Nätterna är inte omtänksamma mot mig. Ligger vaken i flera timmar och vet inte riktigt varför.
Inatt vaknade jag och kunde inte somna om men den här gången berodde det på att bebisen var
i farten. Det har jag absolut ingenting emot vanligtvis.
Det är när det kryper så där hemskt i kroppen eller vaknar av smärtan i ryggen som jag
kan bli lite tokig. Men det var inte så farligt med det inatt. Bara liiiite. Även om jag självklart
föredrar att sova på nätterna.

Nu sitter jag och dricker en kopp med KAFFE.
Jag har alltså kunnat avnjuta det då och då, men bara med 3/4 skummad vaniljmjölk.
Sitter just nu och är trött på att vara så rädd för allting. Hur allt skulle kunna vara tokigt
för bebisen eller mig.
Det är en ständig debatt som pågår och jag läser nog helt enkelt för mycket.
Det bara snurrar i skallen.

Vi har dessutom haft vilda diskussioner angående vaccin här hemma också men det är inget jag
kommer gå in på just nu. Men jag är bara så trött på allt som dyker upp och visar sig vara
så förebannat problematiska. Varför ska mina beslut som mamma behöva reta upp en hel
värld? Det är ju löjligt. Jag låter folk uppfostra sina hjärtan hur de vill och litar på att
de vet sitt bästa, så länge barnen inte kommer till skada. Varför kan inte jag få göra detsamma?
Nu har jag i och för sig inte gett mig in i dessa diskussioner, men skulle jag göra det så skulle jag
aldrig ta mig ur. Jäkla djungel med galna människor det där.

Jag dricker min kopp kaffe om morgonen, åker på solsemester i sjunde månaden, torkar min
rumpa med lambi och bebisens med trasor, jag kommer gravid som jag är måla om i lägenheten,
jag kommer att  klä bebisen i blått och rosa och brunt och gult, jag kommer att läsa Astrid Lindgren
för hen och kallar hen för hen fram tills på fredag då jag vet mer.
Och vet ni vad? Ja, jag är emot vaccin. Punkt slut.
Varsågoda, ge er på mig, jag är en galning.

Vecka 19!

Sitter just precis nu och lyssnar på ännu en podcast där dom pratar om graviditeter.
Nu tar dom upp vikthetsen och jag blir ju lycklig av det dom säger.
Man kan inte riktigt styra över det där.
"Man kan äta bara frukt och gå upp 25 kilo."
I starten av min graviditet åt jag bara frukt och grönsaker och gick upp fort men inte så mycket.
Nu har det där brutala sötsuget kommit och jag försöker överleva det utan att stoppa i mig alltför
mycket osunt men visst fan ska man äta lite godis om det är det man är sugen på så länge man
äter ordentligt med mat och försöker att inte trilla dit alltför hårt.
Att neka en gravid kvinna något gott är inte okej på någonstans.
Och jag måste verkligen säga att anledningen till att jag kunnat slappna av så pass mycket
i det här är ju för att jag har en karl som är helt underbar. Han bryr sig väl inte om jag är
5 kilo plus eller minus bara jag har det bra. Hur härligt är det inte! Och man går ju upp i vikt
oavsett vad man gör. Det är ju en bebis som växer där inne! Så länge den har det bra är jag nöjd.
Så är det bara.

Jag däremot hade kunnat ha det bättre. Får panik av all den smärta ryggen orsakar mig.
Och nätterna spenderar jag mestadels vakna. Det är helt fruktansvärt.
Men efter den här helgen är jag faktiskt helt lycklig.
Har varit ute i solen massor tillsammans med den där underbara mannen jag har.
Vi har ätit gott och haft det gott och jag ska försöka ha med mig den där känslan hela veckan
trots att solen försvann.

Nu ska jag klä på mig och varandra ner till fysioterapeuten och sedan vidare till läkaren.

Det ska bli ordning på det här kroppen!

¨

Hittade den här underbara lampan och det lönade sig att vara rund om magen 50:- bebisrabatt. Det ni!

Tre fina koppar på en bakgårdsloppis för 100-lappen. I bakgrunden ser ni mitt botemedel mot sötsuget.

Första plagget som jag spanat in länge. Trodde den var slut men icke!

Nu vågar jag säga att: just idag är jag stark.
Bra mår jag också för den delen.
Har haft en period som varit lite för lång där jag inte mått alls.
Men efter besöket hos psykologen igår så fick jag en oerhörd insikt.
Jag känner mig som världens mest ensamma och värdelösa människa.
Det är fruktansvärt. Men nu ska jag ta tag i det här och jag vet ju vad som krävs.
Svårt är det dock. Ujuj. Men det är lättare när solen är här. Får liksom en spark i min stora bak.
Det bästa är ju att det inte är psykologen som serverar de här lösningarna utan det faktiskt är så
att jag bara blir ledd in på rätt spår. Svaret finns ju där, behöver bara vägledning. Älskar att den hjälpen finns.

Nu ska jag äta en god måltid och vila för den här dagen är intensiv. Är trött efter en natt utan sömn
men som sagt. Jag har det rätt gött idag.

Finpresenten Johan hade med sig hem efter en resa.

Igenkännandet och den nya kroppen

Lyssnade på Hanna & Amandas podcast som jag faktiskt bara älskar.

Det var ett gammalt avsnitt från när Amanda berättade att hon var gravid med sitt andra barn.

Ämnet som de bland annat diskuterade var det där angående när man ska berätta att man är gravid.

Det dom sa var så förbannat bra. 

Amanda var bara i vecka 11 här då hon berättade, vilket jag också var när jag berättade om vår fjäril.

Jag fick höra från oerhört många att det fortfarande är såååå tidigt.

"Ja, jag vet?"

Jag valde att dela med mig för att det är det är det ABSOLUT största jag någonsin varit med om

och jag ville bara skrika ut det till alla. 

Om det skulle ha blivit något tok (vilket det faktiskt även nu i vecka 18 finns risker för) så

hade det varit en del av det hela men då resultatet av det förhoppningsvis blir en hel och ren

bebis och en nykläckt liten familj så är alla glada. Vad är "för tidigt". Varför lägger sig folk i just det?

Kan inte människor bara vara glada över att ha fått ta del av det här underbara.

Jag bara undrar eftersom jag blev ifrågasatt av nära, kära och okära när jag berättade "sååå tidigt."

Hade det blivit något tok då så hade jag antagligen bara fått tröst från folk och fölk.

Och då jag är en öppen person så tog jag det beslutet då det kändes rätt.

Sen råkade det dessutom vara så att folk såg det på mig väldigt tidigt. Folk gissade utan att ha haft en aning.

Och så, pang, kom magen. Inte mycket att göra då.

Alla gör ju som dom vill. Vissa vill inte berätta förrän sent och det lägger inte jag mig i.

Man får göra det som faller en in och känns rätt. Blev bara så trött när folk antydde det hela tiden

och så var det så oerhört skönt att Hanna & Amanda tog upp det. Jag är inte ensam om de här tankarna.

JAG har lust att dela med mig av allt det här. Härligt som ohärligt då jag för det första finner tröst och

uppmuntran när det är tufft i skrivandet och får dokumenterat det som är underbart och härligt.

Kanske andra kan finna något fint och tröstande i det hela också?
Dessutom har jag familj och vänner alldeles för långt borta och det är ju först och främst till dem som
bloggen är ämnad till. De som inte kan vara med.

Hur som helst! Jag är glad att jag berättade när jag berättade. Jag höll ju på att spricka!

Coola grejer händer hela tiden och nu ska jag bara försöka bli bättre på att berätta om det.

Typ att bebisen rör sig som en galning därinne nu. Det är bara jag som känner rörelserna där inne
än men det tycker inte jag är mer än rättvist. Lite tidig belöning för mödan.

Känner småsparkar väldigt långt ner i magen och det är inte så konstigt eftersom min mage är toklåg

och där ligger nog bebisen bra. Blir spännande på nästa UL som är om två veckor och se knyttet igen.

Den där storkulan jag hade till mage har börjat sprida sig nu dock. Vilket är skönt då jag inte längre

bara ser uppblåst ut utan faktiskt har en rund och fin bebismage. Äntligen kan jag slappna av i kroppen

en aning. OCH jag köpte nya byxor. Den lyckan!

Det där bortglömda ansiktet.

Tänk jag har helt glömt bort hur jag kan se ut.
Har gått sminklös sedan jag blev gravid i stort sett och
inte har jag klätt upp mig.  Men idag fick jag ett sånt där
infall som jag kunde få ibland för tusen år sedan.
Jag hade toktråkigt och plockade fram penslar och
borstar.
Hade glömt bort hur man gjorde men det är ju så skönt att
få känna sig lite piffad.
Helt i onödan då jag bara går hemma. Men för min egen
skull är det en boost. Lockade till och med den nya
frisyren lite. Ska vara försiktig så jag slipper klippa av
mig ännu mer.

Jag ska snart tvätta av mig det här och laga lite mat och
försöka överleva att grannarna har så högt på tvn att jag
hör vilken kanal de ser på.
Ska dessutom ta det oerhört lugnt idag då jag hade
galet smärtfulla sammandragningar idag. Innan har jag
haft små snälla när magen blir spänd och det drar lite
men det har inte gjort direkt ont.
Men de idag fick mig nästan att kräkas.
Ett par stycken blev det som höll i sig en stund men sen gick det över och
det har känts bra efter det så förblir det så här lugnt så oroar jag
mig inte. Men kommer det tillbaks är BM bara ett samtal bort.

Plupp

Precis nu ringde min Johan.

Min Johan som for iväg idag och ska jobba ett par dagar.

Sen ska jag ta en liten tur och så ska han sätta sig på ett flyg och fara bort igen.

Detta kommer innebära att vi inte kommer ses på över en vecka och det kan ju vara skönt

att få sakna ibland. Men det slog mig redan nu att jag saknar honom.

Skit också.

Det är ju inte alls härligt att sakna. Vad fan tänkte jag?

Ja jag ska försöka hålla mig sysselsatt och ha det så skoj jag bara kan.

För jag ska ju minsann få träffa mina människor och den här gången ingår även Malin i

den skaran och det är väl helt underbart.

Ibland undrar jag hur jag klarat mig utan Johan fram tills vi sågs.

Jag har i och för sig inte varit gravid innan och nu är väl det mesta jobbigare än någonsin

men den där känslan av att han är där i ur och skur, ännu hur jag mår. Han tröstar och klappar

och jag tröstar och klappar. Vi är ju ett team. Ett bra sådant även om jag kan vara riktigt strulig 

av och till men där anklagar jag honom lite också, som ställt till det och planterat en bebis i min mage.

Men nedgångarna har blivit färre för min del. Uppgångarna är kanske inte lika lätta att uppnå

och framförallt inte i brist på de där medicinerna som räddat mig vid ett par tillfällen. Nu är det

tanken på framtidens om räddar mig och tanken på att vi snart är en liten familj och det finns
ju inget som kan göra mig så lycklig.

Så det så.

Kroppen och så där.

Fysioterapeuten kunde inte göra så mycket igår så hon skickade mig till en kiropraktor
så jag gick hela minuten bort till där dom båda håller till idag igen för att möta denna underbara
människa.
Vi satt och pratade jättelänge. Hon ställde väsentliga frågor som ledde till att jag berättade massor
om mig själv. Och hon var genuint intresserad och det för att kunna hjälpa. Faktiskt.
Jag blev så oerhört trygg med henne att hon fick äran att se mig nästan spritt språngande.
Självklart för att kunna se kropp och rygg som hon ska men det var en jävla lättnad då svetten
rann över hela kroppen. Då jag knappt klarat av att se mig själv utan kläder den sista tiden
så var det duktigt tycker jag.
Hur som helst så är ryggen riktigt ur form. "Du kommer antagligen inte bli bra, men bättre med
behandlingar hos oss. Att bygga muskler kan vi hjälpa dig med men hormonerna kan vi inte
göra så mycket åt." Några muskler hade jag inte sedan innan. Och det där med att
"när jag blir gravid så ska jag träna och röra mig massor" gick åt skogen och det har jag nog
foglossning och andra härliga krämpor att tacka. Visst fan visste jag att det skulle vara tufft
att bära bebis. Men det blev lite tuffare än väntat faktiskt.
Häpp.

Ryggen är alltså värre än jag trodde. Uppifrån och ner är jag trasig. Som ett S.
Och den där svanken är värre än innan så nu jäklar blir det att utföra övningar jag fått.
Inte trodde jag att det skulle vara jobbigt att lyfta lite på benen. Men jorå.
Imorgon blir det ännu en tur till fysioterapeuten för att se om behandlingen där går lättare nu. Hoppas.
Ska även bli bättre på att fotografera om dagarna. Väcka liv i gammal kärlek.

Ännu en vårdag.

Idag har jag suttit i köket hela dagen.
Brukar vanligtvis sitta som en potatis i soffan, i slit -och
slängkläder inlindad i filtar men nu sitter jag påklädd
med fönstret öppet i köket och njuter av solen som
värmer. Det positiva med att bo på fjärde våningen är
att man får eftermiddags/kvällssolen.

Sitter nu och hör barnen på gården leka i takt med
fåglarna som sjunger. Jag har bytt gardiner och donat i
sovrummet. Det behövdes då jag vanligtvis skyndar mig
upp på grund av att mysfaktorn där inne ligger på minus.
Men nu ska det bli ändring på det. Har inhandlat
blommor och krukor och äntligen är det lite vårfint här.
Någon städning blir det inte som tänkt då ryggen är trött
efter fysioterapin så jag unnar mig att njuta resten av
dagen.

Blir helt tårögd av det här. Solen. Bebisen som lever om
i magen och allt fint jag pryder hemmet med.
Känns så fint att köpa vackra saker till det
gemensamma hemmet som snart får en ny medlem.
Huff puff hörrni. Nu ska jag lyssna på en podcast och vila.

Mina kläder krymper...

Känn pepp!

Jag har haft så jäkla mycket tur i det sista.
Och jag ska tala om varför.
Jag har under flera års tid stött på så mycket idioter som får mig att vilja kräkas på mänskligheten.
Folk som gör allt för att sätta käppar i hjul eller som inte förstår vad deras syfte är.
(Vilket ofta är att de faktiskt ska hjälpa eller vägleda.)

Hur som helst så har jag i det sista mött (nästan) bara hjälpsamt, härligt och vackert folk.
Efter smällarna jag precis fått så har det varit så oerhört välbehövligt.

Jag har innan i mina ångest och depressionssvängar stängt allt och alla i min närhet ute.
En klapp från någon resulterade ofta i att jag bet huvudet av personen i fråga. Det var nog en
försvarsmekanism på något vis. Och eftersom viktigt hjälp aldrig kom när den behövdes så
stängde jag bara av ännu mer. Ingenting fungerade. MEN nu i det sista så har jag behövt den där trösten.
Jag behöver höra att det fixar sig. Jag försöker mata den där lilla delen av mig som är optimist.

Så det är ju en sådan otrolig tur att jag mött de där människorna som kan säga
"Det fixar sig lilla mamman. Du fixar det här." Helt utan att vara nedlåtande.
Det är bara en bekräftelse på hur det skall bli. För jag kommer ju fixa det.
Om det så är foglossningen eller ångesten så kommer jag ta mig igenom det.
Och innan det ska kunna bli bättre så kommer det bli värre.
Det vet jag och det är ingenting någon behöver tala om för mig.
Den som inte litar på att jag har koll på verkligheten kan ju höra av sig så ska denne få höra
en historia eller två, för det råkar vara som så att jag har fått verkligheten uppkörd där
solen aldrig lyser ett par gånger.

Just precis nu så behöver jag behöver trösten och bekräftelsen och det kan gott vara så att jag
tar igen alla de år jag avfärdat det. Simple as that. Och ärligt talat så tror jag att alla behöver den
där extra peppen då och då. Att få känna sig omhändertagen och ompysslad kan vara en oerhörd
tröst och framför allt när man måste vara stor och duktig hela tiden. De som tröstar bäst utan att på
något vis verka trycka ner eller håna är ju de som faktiskt förstår.
Så jag skall i fortsättningen hålla mig till just de människorna som inte behöver säga så mycket
men som utstrålar förståelse och sympati.

Puss!